robodan

Tittade lite på utfrågningarna av de som kandiderat till ärkebiskopsposten. En utmärkt utfrågning med intressanta frågor och, oftast, lika intressanta svar. En fråga som jag lade märke till var frågan omdet var bra att Jesus och hans roll nu diskuterades i kyrkan. Jag håller visserligen med Carl-Erik Sahlberg om att Jesus är helt central i kristendomen (Kristus heter han ju trots allt), men hans svar; att det var mycket dåligt att Jesus nu kunde diskuteras, var ändå märkligt tycker jag. 

Att säga att det här kan inte diskuteras överhuvudtaget, är för mig det samma som att visa rädsla. "Om det här börjar diskuteras, kanske folk börjar hitta hål och brister och inte längre köper det vi säger". Under medeltiden fanns en oerhörd rädsla bland kyrkans män att förlora den stora makt de skaffat sig. Därför ansågs ofta minsta antydan till kritiskt tänkande vara kätteri och straffen var hårda. Inkvisitionen utförde fler illdåd än många diktatorer hunnit med och intelligenta tänkare och kvinnor som vågade säga sin mening brändes på bål som Djävulens anghängare. Allt för att skapa en rädsla för att ifrågasätta sanningen. Man byggde upp en kyrkans sanning som byggde på människan mer än på den sanning som Jesus förkroppsligar i Bibeln. Kyrkan, som skulle vara Jesu kropp, byggde upp en pessimistisk människosyn där människan var född ond och kvinnan skulle tryckas ner. Idag har vi i många avseenden kommit ifrån det tänkandet och har en mer optimistisk och realistisk människosyn i kyrkan. Människan är född med potential till både ont och gott och väljer mellan dem genom hela livet mer eller mindre. (Läs gärna Magnus Sundells utmärkta ledare om detta: http://www.trotsallt.se/aktuellt_nummer/kronika_sundell.htm)

Det som jag tycker är så märkligt är alltså rädslan för kritiskt tänkande och diskussion. Kristna har ofta fått föra en tynande tillvaro och fått kämpa för sin tro, det har inte alltid varit OK att säga vad man tycker. Att vi får det i dagens Sverige är naturligtvis något fantastiskt som vi ska kämpa för att få behålla. Jag tror dock inte det är rädslan att inte kunna få uttrycka sin tro, som är den största anledningen till att man inte vill diskutera saker. Det är rädslan att förlora sin makt och rädslan för att själv behöva fundera och ta ställning. Man har lurats till att tro att det finaste som finns är att aldrig tvivla....hallå! Jesus, vår största förebild, tvivlade! 

Jag kan verkligen förstå att folk är rädda för en utveckling där Sverige blir allt mer sekulariserat och där självklara hjärtefrågor för troende skuffas undan och samhället drar sig allt längre från Gud. jag delar den rädslan. Men det man glömmer bort att inse är att det är ett precis lika stort problem när kyrkan växer sig alltför stark (människan har grymt svårt med makt, det leder ofta till att man bejakar sin onda potential), när kyrkans ledare inte får ifrågasättas och framförallt när vi människor får alldeles för mycket möjligheter till att tjäna pengar. (En intressant parentes här är att när vi faktiskt har sett hur illa det ofta har gått genom historien när kyrkan har fått alldeles för mycket makt tycks blunda för hur stor makt den muslimska världen börjar få. Det kan gå precis lika illa och är på vissa håll redan på väg dit) Knutby är ett bra exempel på hur illa det kan gå när ledare får för stort inflytande och när man slutar upp att tänka kritiskt. Bara för att någon talar om Jesus har den inte självklart rätt!

För några år sedan kom den spännande och välskrivna romanen "Da Vinci-koden" ut och det ledde till enorm rädlsa inom vissa kyrkor. Plötsligt skrevs det flera böcker om alla "fel" (i en roman:-) som fanns i boken och det startades diskussionsgrupper överallt i kyrkorna. Det mest häpnasväckande var ändå hur chockade all verkade. "Det här har vi aldrig hört innan". Detta trots att inget, av det med verklighetsanknytning, som står i "Da Vinci-koden" är ett dugg nytt. Det stämmer ju att det fanns andra evangelium som har hittats och som står för andra värden än de som kommit med i Bibeln och det stämmer ju att kyrkan på medeltiden gjorde allt för att trycka undan teorier om kvinnlighet i det gudomliga. Det finns massor med symboler, bibelberättelser o.s.v. som har funnits långt tidigare i andra religioner o.s.v. (t.ex. berättelsen om Noa eller att en Gud dör och återuppstår). Men det har också alltid funnits förklaringar och argument mot allt det här. Om man bara vågar ta till sig detta, diskutera och fundera över vad det är man tror på, så håller den kristna tron. Jesus unika kärleksbudskap har hållt genom alla tider och motstånd och det håller för alla påhopp och diskussioner även idag. Det är skrämmande och märkligt att så många kristna aldrig har ställts inför de här frågorna. Då blir man ju istället djupt choskad när allt kommer på en gång och väljer att antingen blunda för dem och hitta på löjliga bortförklaringar eller att helt förlora sin tro. Istället borde man ta tag i sådana här frågor från början.

Om Gud har funnits i alla tider över hela jorden och påverkat alla människor är det inte särskilt konstigt att berättelsen om Noa finns i flera versioner. Om man överhuvudtaget ska tro på att det kan ha funnits en översvämning på riktigt någon gång vore det väl konstigt om det inte fanns flodberättelser i flera kulturer. I Bibeln finns många förutsägelser om Jesus lidande och död och hela naturen, skapad av Gud, vittnar om det. Vi har t.ex. säden som måste läggas ner i jorde och dö för att den sedan ska kunna uppstå och ge liv. Varje vår i Sverige vittnar om det. Därför är det väldigt naturligt att människor i alla tider och religioner byggt upp tankar om hur en Gud måste dö. I bl.a. Egypten såg man hur solen dog på natten och återuppstod på dagen. Jag tror inte det är en slump att Egyptens symbol för liv (ankhen) är så enormt lik ett kors eller att flera äldre religiösa texter som t.ex. den första skapelseberättelsen i 1:a mosebok har motsvarigheter som är nästan identiska i t.ex. sumerisk religion. Hela skapelsen ledde nämligen fram till Jesu död och uppståndelse. Gud har påverkat världen i alla tider och likheterna talar snarare för kristendomen och vi behöver inte hitta på löjliga bortförklaringar om att det inte alls är plagiat o.s.v. Att sedan Bibeln ska ha en särställning beror bl.a. på att Jesus själv använde sig av gamla testamentets texter och att han själv kom med den absoluta sanningen, som sedan vidare diksuteras i NT. Mitt tips är att läsa allt i ljuset av hans budskap. Kristendomen handlar om tro och man måste tro att Gud påverkat dem som skrivit bibeln, även om man alltid måste minnas att de bara är människor. Jag tror att det är i Bibeln och framförallt evangelierna vi därför kan finna sanningen.       

Självklart bör vi kristna och de olika kyrkorna ändå ha en plattform. Vi måste ha några övergripande avgörande punkter som vi alla är överens om. Det betyder inte att de inte ska diskuteras, bara att detta är vi alla överens om och för att kalla sig kristen bör man hålla med om det här. Anna-Karin Hammar talade om det som bekännelsefrågor. Det kan handla om att Jesus är Guds son, att alla människor är lika mycket värda, att Jesus dog och uppstod för vår skull, Guds nåd,  osv osv. Anna-Karin Hammar funderade på om inte kampen mot fattigdom borde vara något som en kristen inte kan annat än stå bakom. Inte mig emot. Att Jesus stod upp för de minsta i samhället och att vi ska älska vår nästa som oss själva är definitivt en grundpelare i kristendomen. Jesus själv sa att budet framför alla bud är att vi ska älska Gud och varandra, så där har vi kärnan i vår plattform.    

---

Jag tillhör dem som ibland har fasat över hur kristendomen tappar mark och hur ledare inom t.ex. svenska kyrkan har verkat vilja göra om kristendomen till en filosofi och ta bort allt övernaturligt och magiskt. Det är inte bara tråkigare utan helt meningslöst enligt mig. Jag tycker det finns ett antal saker som vi inte bör rucka på. Jesus föddes genom helig ande, han utförde under, Gud skapade världen, vi kan be till Gud om allt o.s.v. Men jag är beredd att diskutera allt och kämpa för det. Kanske har jag fastnat när det gäller vissa saker. Vi behöver inte vara oroliga. Vi kan alltid be om ledning och hjälp. Den dagen vi inte vågar diskutera, förändra oss och utvecklas dör vi som kristna. 

Jag menar, det har gått 2000 år men att Jesus är Guds son och världens frälsare, att vi ska älska varandra o.s.v. står fortfarande alldeles klart.

Det är snarare detaljer, om än viktiga, som vi har fattat och förändrat genom tiderna. För tycker vi verkligen att det har blivit så illa när vi avskaffade slaveriet, lät kvinnan bli jämställd med mannen (åtminstone på pappret), tillät orgelmusik i kyrkan (tidigare djävulens musik, liksom sedemera allt nytt i musikväg tills det accepterats) och så vidare. För bara 30 år sedan var det självklart att en kvinna skulle ha hatt i pingstkyrkan, 20 år längre tillbaka fick en kvinna inte gå i kyrkan när hon hade fött barn utan var tvungen att genomgå en cermoni (kyrktagas) innan hon var välkommen igen. Sådant kan vi nästan skratta åt idag. Vad skrattar vi åt om tio år? Kanske dagens kvinnoprästmotståndare eller att det idag på vissa håll fortfarande anses totalt otänkbart för ett par att bo tillsammans innan de gift sig. Redan idag har jag svårt att inte dra på smilbanden om någon påstår att Jesus gjorde vatten till alkoholfritt vin. Missförstå mig inte. Jag tycker det är en bra grej att vara nykterist (jag är ju det själv :-), särskilt om man gör det för att sympatisera med alkoholister (jag har bara valt det för att aldrig låta något sånt ta makten över mig), men den typen av förlegat tänkande har jag svårt att förstå.

Jag kan naturligtvis ha fel i allt jag säger och tänker. Jag är ganska säker på att jag har fattat helt tokigt när det gäller nåt. Bara ytterligare en anledning till att vi måste våga diskutera. Da Vinci är inte farlig!