robodan

Det har varit en speciell tid. Det har varit en spännande tid. Det har varit en märklig tid.

Jag har varit hemma i Småland i tre dagar nu och jobbat på min gamla lågomellanstadieskola. egentligen har jag inte varit där på riktigt sedan jag gick ut sexan för en sisådär 15 år sedan. Det var dock inte något nytt och intressant som mötte mig i form av nymoderniteter, ombyggnationer och främlingar, oh nej! Det var samma gamla skola, samma gamla salar och samma gamla lärare.

Det satt konst på väggarna som suttit där sedan skolan byggdes och det var svarta tavlan som gällde i alla klassrumm. En annan sak som jag undrar är om någon någonsin använd de där uppstoppade djuren som stått där i alla år?

I och med att det kändes som världen stått still i femton år så sköljdes man över av gamla minnen. Först var det mest roliga minnen om små kul incidenter och om lärare, men efter ett tag kom oundvikligen alla minnen från mobbningstiden fram på näthinnan. jag var tillbaka på skolan där stora delar av mitt jag skapades. Jag var tillbaka på skolan där min cykelhjälm sällan fick hänga i fred utan var full av stickor, vatten eller smuts när jag kom ut. Jag var tillbaka på skolan där en dag med snö innebar genomblöta kläder, frusna händer, snö i munnen och en mörbultad kropp. Jag var tillbaka på skolan där jag blev bränd av en tändare på halsen och där jag aldrig kunde gå förbi någon av de äldre killarna utan att få höra någon kommentar i stil med "Här kommer Jesus" eller "tönt".

Det var bara äldre killar som mobbade mig, vilket gjorde att det sakta men säkert blev bättre och i sexan var det över eftersom ingen längre gick kvar på skolan. Visserligen gick jag och matsola i en av tidernas värsta problemklasser som trots psykologhjälp nästan knäckte vår fröken (en del av bråkstakarna har sedan gått vidare till tuffa liv med kriminalitet och fängelse). det var helt enkelt en otrolig samling av tuffa uppväxter och busungar i allmänhet. Men i klassen hade jag alltid vänner och där var olika personer mobbade olika perioder så det gick bra:-) Matsola och jag höll ihop under hela den tuffa perioden och det var nog ganska viktig för oss båda. Precis som Jonas Gardell hade vi också hand om klassens timma allt som oftast med egna galenskaparnashower som följd. En gång körde vi t.o.m. en egen melodifestival.

Men....vilken seger det var att komma tillbaka. Jag var tillbaka som lärare och före detta rockartist och fick ha hand om underbara små söta barn. Det gick jättebra och det var grymt kul att träffa alla gamla lärare som alla ville prata på och höra om mitt jobb, min fästmö o.s.v. Jag var tillbaka med ett starkare självförtroende. Jag var tillbaka som en förlovad kille full av livsglädje. på något sätt kändes det som den slutgiltiga segern över mina inre och yttre monster!

---

Vilken nyanställning det måste varit på 60-talet och så speciellt med skolor fulla av nya unga lärare. Samma generationsväxling är på gång att ske nu när alla efterkrigsbarnen börjar gå i pension.

Jag såg dokumentärfilmen vikarien igår. Den var fantastisk. Vilken underbar bild av invandrare och deras fantastiska bidrag till Sverige och vilken bra bild av lärarnas kamp. Jag hade högt ställda förväntningar på filmen och blev ändå positivt överraskad. Det är därför jag vågar ge er förväntningar på den innan ni sett den (förslagsvis hemma hos oss någon kväll). :-)

Pandora.com regerar när man är ensam hemma.

Det är ganska ensamt i ett stort hus, tur att man har sportnördargrannar! :-)

Jag har ändrat mig om Mozart. Han är ganska bra faktiskt. Hans mer meditativa stycken är sköna och har en makalös effekt på eleverna. Vill dock meddela att plakka plakka funkade utmärkt som avslappare åt barnen också! :-)

Idag visade jag en bild av Stina på begäran av några elever och alla tyckte hon var så söt. Det var ju trevligt, men några av tjejerna gick så långt att de menade att hon var FÖR söt för mig. Jag var helt enkelt inte tillräckligt snygg för att vara ihop med Stina. De snälla albanska tjejerna tyckte dock att vi passade bra ihop. Jag får lita på dem:-)  

Mina "djupa" tankar väntar vi lite till med. Kanske postar jag ett av de inläggen i helgen. Idag tänkte jag bara konstatera att livet känns toppen.

Det beror inte på att Sverige äntligen tog guld i skidskytte igår, även om det var helt underbart skönt (t.o.m. roligare än Anjas guld faktiskt. Anja kan för övrigt vinna allt i hela VM om hennes form håller i sig. Tror hon får svårt i slalom men ändå. Kombination och störtlopp lär hon ta iaf)

Det beror inte heller på att den vackra vintern kommit tillbaka (nästan väl bra med -19 imorgon, brrr), även om det också är grymt trevligt. Lutar åt skridskor framåt och alla barn är ute och leker och inte ine vid datorerna (jag är medveten om jag sitter vid en nu;-)

Det beror inte på att alla världens politiker äntligen verkar börja fatta att klimatproblemen ska tas på allvar och sätter krav på utsläppen (låt oss bara hoppas att de fattar lika mycket när det gäller fattigdomar och sjukdomar i t.ex. Afrika)

Det beror inte heller på all bra film och bra musik som jag konsumerar (är lite fast, så jag säger fortfarande Saxon Shore, sååå bra), även om också det är riktigt bra. Ska börja se lite mer film igen nu.

Det beror absolut inte på svenska landslaget i fotboll eller media.

En hel del beror det förstås på all spännande bröllopsplanering. Det känns otroligt skoj och även om man kan råka ut för lite krångel här och där så känns det helt otroligt att planera sin kanske största fest i livet (en eventuell himmelsk fest lär ju vara ganska mycket större men den kan man ju knappast planera;-)

Den största anledningen just idag är dock skolans barn....


Självklart har jag mer än en gång funderat på om jag verkligen gjort rätt yrkesval. Naturligtvis blir det extra speciellt för mig som valt bort en karriär som popartist, men där räcker det oftast med en blick på Stina (eller för all del en stunds magont) för att förstå att det valet var rätt. Men att jag just valde läraryrket som mitt fasta livs största innehåll. Det behöver inte vara lika självklart. Vissa tidiga morgnar när de ringer klockan sju och ber mig jobba på andra sidan stan (händer inte superofta utan jag vet ofta en vecka innan eller så. Och jag får jobb varje dag), vissa dagar när en 8:a har bestämt sig för att knäcka alla vikarier och vissa dagar när eleverna bara är så elaka mot varandra att man vill börja gråta...så undrar man ju.

Men idag...

Idag insåg jag att det är med ungdomar jag vill jobba. Jag var i en liten etta med söta barn och dagen flöt på bra. Vi hade roligt och lärde oss saker. Jag fick lösa ett bråk där en kille hade bestämt sig för att flytta (stod klar med ryggsäck och allt), och i slutet på dagen var alla glada. När jag jobbat färdigt tänkte jag att "jag går och kollar om min gamla femma är kvar" (en klass jag hade i tre veckor och hade underbart roligt med). Jag var inte säker på att de skulle känna igen mig, men det skulle ändå vara roligt att säga hej. Jag visste att de också skulle sluta vid den här tiden så jag skyndade mig runt knuten. "Hoppas de inte glömt mig" tänkte jag och tittade runt knuten. Jag behövde bara vänta 2 sekunder innan jag hörde:

DANIEL!!!

Och 20 barn kom springande mot mig och kramade mig. Vi pratade om veckorna förra terminen och de undrade om jag inte kunde komma tillbaka för alltid. De mindes allt vi gjort och pratat om. Jag skulle inte byta bort det här jobbet för miljoner!



PS. Jag träffade en tant på 83 år vid busshållplatsen och när jag ändå var på så gott humör tänkte jag att jag skulle vara "osvensk" (konstigt ord, jag gillar svenskar) och började prata. Det visade sig att hon var dansk och vi hade ett roligt samtal. Den äldre generationen har mycket att ge.