Da Vinci avslöjar oss!
Jag såg Da Vinci-koden i helgen och det fick mig att fundera över detta inlägg. Filmen var för övrigt helt OK. Inte så dålig som jag trodde den skulle vara.
Makt berusar ständigt människan och kyrkans män är inget undantag. Kyrkan har genom tiderna försökt mörklägga saker och pressat undan fritänkare och fiender på olika mer eller mindre brutala sätt. Detta betyder inte att Jesus budskap och hela kristendomen är en stor bluff. Det är lätt att fastna i ett "svart och vitt-tänkande". Boken (och därmed filmen) uttrycker i stort sett att kyrkan är skyldig till all förföljelse av kvinnor, svarta o.s.v. Det är naturligtvis inte helt sant. Dessutom ställer den saker mot varandra på ett orättvist sätt. Antingen så har Jesus haft sex med Maria Magdalena och fått barn eller så hatar kristendomen kvinnor. Det blir ju lite fånigt, även om slutklämmen att Jesus ändå kan ha varit en fantastisk människa som gjort under och är värd att tro och lyssna på, är en rimlig slutsats. Men om det skulle stämma att Bibelns böcker är utvalda endast av mänskliga skäl, baserat på makttörst och för att trycka undan gnosticister och andra, så borde ju ex. Maria Magdalena varit borttagen helt ur evangelierna. Om hon var så farlig kunde man ju påstått att hon aldrig funnits. Ett annat problem är ju förstås att de evangelier som faktiskt finns i Bibeln är de enda som faktiskt daterats att kunna vara skrivna vid den här tiden. De evangelier som i filmen sägs ha valts bort vid konciliet i Nicea är i stort sett samtliga daterade långt efter. I synnerhet gäller detta Maria Magdalenas så kallade evangelium. Det lär snarare vara en politisk text (med ett mycket gott syfte) med avsikt att påverka den mansdominering som började ta fart. Sanningen är ju den att de fyra evangelierna som kvarstår, inte på något sätt förtrycker kvinnor. Jesus ger fortfarande Maria Magdalena i uppdrag att berätta om hans uppståndelse och talar med kvinnan vid brunnen (något som var mycket provocerande) o.s.v. Nog borde det sett annorlunda ut om man hade velat påverka Bibeln för sina syften. Jesus säger fortfarande "älska era fiender" trots att kyrkans män mördat genom tiderna.
Kristna borde beakta vissa saker i Da Vini-koden mer. Jag hänvisar till mitt tidigare inlägg om det.
Men det som jag tänker på just nu är hur sjukt dåligt allmänbildade svenskar är om sin egen kultur. Självklart behöver man inte vara troende om man bor i Sverige. Det vore ju dumt, men nog borde man veta lite om det som påverkat typ allt i vårt land. Hur ska man kunna ta emot invandrare och förstå dem om vi inte förtstår oss själva. Många är de som sett Da Vinci-koden och direkt tar in allt som sant. Det är inte konstigt för vi vet inget om kristendomen. Vi har inte läst i Bibeln och ändå uttalar vi oss om saker som står där. Idag har många skolor inte längre avslutning i kyrkan (många tror att vi gör det för invandrarnas skull. Jag har nästan aldrig träffat en invandrare som förstår det. De förväntar ju sig att vi ska ha en kultur). Vi har en uppsjö av helgdagar, som ingen vet var de kommer ifrån. Man behöver ju inte vara kristen för att vilja veta något om den kultur som vi alla kommer ifrån.
Jag blev inte chockad, men upprörd över att höra hur en väns syster inte fick dansa på skolavslutningen då hon representerade en kristen skolgrupp. Rektorn krävde att in i minsta detalj få studera framträdandet. "Vi är ju en religionsfri skola". Hur lättpåverkade tror han att ungdomar är? En gymnasieelev är väl mogen att själv bestämma vad han/hon vill tro på? För bara typ 20 år sedan hade vi morgonbön i skolan. Är alla de som gick i skolan då sektmedlemmar idag? Läs detta utmärkta inlägg i Svenska Dagbladet. Det är skrivet av en ateist.
Makt berusar ständigt människan och kyrkans män är inget undantag. Kyrkan har genom tiderna försökt mörklägga saker och pressat undan fritänkare och fiender på olika mer eller mindre brutala sätt. Detta betyder inte att Jesus budskap och hela kristendomen är en stor bluff. Det är lätt att fastna i ett "svart och vitt-tänkande". Boken (och därmed filmen) uttrycker i stort sett att kyrkan är skyldig till all förföljelse av kvinnor, svarta o.s.v. Det är naturligtvis inte helt sant. Dessutom ställer den saker mot varandra på ett orättvist sätt. Antingen så har Jesus haft sex med Maria Magdalena och fått barn eller så hatar kristendomen kvinnor. Det blir ju lite fånigt, även om slutklämmen att Jesus ändå kan ha varit en fantastisk människa som gjort under och är värd att tro och lyssna på, är en rimlig slutsats. Men om det skulle stämma att Bibelns böcker är utvalda endast av mänskliga skäl, baserat på makttörst och för att trycka undan gnosticister och andra, så borde ju ex. Maria Magdalena varit borttagen helt ur evangelierna. Om hon var så farlig kunde man ju påstått att hon aldrig funnits. Ett annat problem är ju förstås att de evangelier som faktiskt finns i Bibeln är de enda som faktiskt daterats att kunna vara skrivna vid den här tiden. De evangelier som i filmen sägs ha valts bort vid konciliet i Nicea är i stort sett samtliga daterade långt efter. I synnerhet gäller detta Maria Magdalenas så kallade evangelium. Det lär snarare vara en politisk text (med ett mycket gott syfte) med avsikt att påverka den mansdominering som började ta fart. Sanningen är ju den att de fyra evangelierna som kvarstår, inte på något sätt förtrycker kvinnor. Jesus ger fortfarande Maria Magdalena i uppdrag att berätta om hans uppståndelse och talar med kvinnan vid brunnen (något som var mycket provocerande) o.s.v. Nog borde det sett annorlunda ut om man hade velat påverka Bibeln för sina syften. Jesus säger fortfarande "älska era fiender" trots att kyrkans män mördat genom tiderna.
Kristna borde beakta vissa saker i Da Vini-koden mer. Jag hänvisar till mitt tidigare inlägg om det.
Men det som jag tänker på just nu är hur sjukt dåligt allmänbildade svenskar är om sin egen kultur. Självklart behöver man inte vara troende om man bor i Sverige. Det vore ju dumt, men nog borde man veta lite om det som påverkat typ allt i vårt land. Hur ska man kunna ta emot invandrare och förstå dem om vi inte förtstår oss själva. Många är de som sett Da Vinci-koden och direkt tar in allt som sant. Det är inte konstigt för vi vet inget om kristendomen. Vi har inte läst i Bibeln och ändå uttalar vi oss om saker som står där. Idag har många skolor inte längre avslutning i kyrkan (många tror att vi gör det för invandrarnas skull. Jag har nästan aldrig träffat en invandrare som förstår det. De förväntar ju sig att vi ska ha en kultur). Vi har en uppsjö av helgdagar, som ingen vet var de kommer ifrån. Man behöver ju inte vara kristen för att vilja veta något om den kultur som vi alla kommer ifrån.
Jag blev inte chockad, men upprörd över att höra hur en väns syster inte fick dansa på skolavslutningen då hon representerade en kristen skolgrupp. Rektorn krävde att in i minsta detalj få studera framträdandet. "Vi är ju en religionsfri skola". Hur lättpåverkade tror han att ungdomar är? En gymnasieelev är väl mogen att själv bestämma vad han/hon vill tro på? För bara typ 20 år sedan hade vi morgonbön i skolan. Är alla de som gick i skolan då sektmedlemmar idag? Läs detta utmärkta inlägg i Svenska Dagbladet. Det är skrivet av en ateist.
Är Da Vinci farlig?
Tittade lite på utfrågningarna av de som kandiderat till ärkebiskopsposten. En utmärkt utfrågning med intressanta frågor och, oftast, lika intressanta svar. En fråga som jag lade märke till var frågan omdet var bra att Jesus och hans roll nu diskuterades i kyrkan. Jag håller visserligen med Carl-Erik Sahlberg om att Jesus är helt central i kristendomen (Kristus heter han ju trots allt), men hans svar; att det var mycket dåligt att Jesus nu kunde diskuteras, var ändå märkligt tycker jag.
Att säga att det här kan inte diskuteras överhuvudtaget, är för mig det samma som att visa rädsla. "Om det här börjar diskuteras, kanske folk börjar hitta hål och brister och inte längre köper det vi säger". Under medeltiden fanns en oerhörd rädsla bland kyrkans män att förlora den stora makt de skaffat sig. Därför ansågs ofta minsta antydan till kritiskt tänkande vara kätteri och straffen var hårda. Inkvisitionen utförde fler illdåd än många diktatorer hunnit med och intelligenta tänkare och kvinnor som vågade säga sin mening brändes på bål som Djävulens anghängare. Allt för att skapa en rädsla för att ifrågasätta sanningen. Man byggde upp en kyrkans sanning som byggde på människan mer än på den sanning som Jesus förkroppsligar i Bibeln. Kyrkan, som skulle vara Jesu kropp, byggde upp en pessimistisk människosyn där människan var född ond och kvinnan skulle tryckas ner. Idag har vi i många avseenden kommit ifrån det tänkandet och har en mer optimistisk och realistisk människosyn i kyrkan. Människan är född med potential till både ont och gott och väljer mellan dem genom hela livet mer eller mindre. (Läs gärna Magnus Sundells utmärkta ledare om detta: http://www.trotsallt.se/aktuellt_nummer/kronika_sundell.htm)
Det som jag tycker är så märkligt är alltså rädslan för kritiskt tänkande och diskussion. Kristna har ofta fått föra en tynande tillvaro och fått kämpa för sin tro, det har inte alltid varit OK att säga vad man tycker. Att vi får det i dagens Sverige är naturligtvis något fantastiskt som vi ska kämpa för att få behålla. Jag tror dock inte det är rädslan att inte kunna få uttrycka sin tro, som är den största anledningen till att man inte vill diskutera saker. Det är rädslan att förlora sin makt och rädslan för att själv behöva fundera och ta ställning. Man har lurats till att tro att det finaste som finns är att aldrig tvivla....hallå! Jesus, vår största förebild, tvivlade!
Jag kan verkligen förstå att folk är rädda för en utveckling där Sverige blir allt mer sekulariserat och där självklara hjärtefrågor för troende skuffas undan och samhället drar sig allt längre från Gud. jag delar den rädslan. Men det man glömmer bort att inse är att det är ett precis lika stort problem när kyrkan växer sig alltför stark (människan har grymt svårt med makt, det leder ofta till att man bejakar sin onda potential), när kyrkans ledare inte får ifrågasättas och framförallt när vi människor får alldeles för mycket möjligheter till att tjäna pengar. (En intressant parentes här är att när vi faktiskt har sett hur illa det ofta har gått genom historien när kyrkan har fått alldeles för mycket makt tycks blunda för hur stor makt den muslimska världen börjar få. Det kan gå precis lika illa och är på vissa håll redan på väg dit) Knutby är ett bra exempel på hur illa det kan gå när ledare får för stort inflytande och när man slutar upp att tänka kritiskt. Bara för att någon talar om Jesus har den inte självklart rätt!
För några år sedan kom den spännande och välskrivna romanen "Da Vinci-koden" ut och det ledde till enorm rädlsa inom vissa kyrkor. Plötsligt skrevs det flera böcker om alla "fel" (i en roman:-) som fanns i boken och det startades diskussionsgrupper överallt i kyrkorna. Det mest häpnasväckande var ändå hur chockade all verkade. "Det här har vi aldrig hört innan". Detta trots att inget, av det med verklighetsanknytning, som står i "Da Vinci-koden" är ett dugg nytt. Det stämmer ju att det fanns andra evangelium som har hittats och som står för andra värden än de som kommit med i Bibeln och det stämmer ju att kyrkan på medeltiden gjorde allt för att trycka undan teorier om kvinnlighet i det gudomliga. Det finns massor med symboler, bibelberättelser o.s.v. som har funnits långt tidigare i andra religioner o.s.v. (t.ex. berättelsen om Noa eller att en Gud dör och återuppstår). Men det har också alltid funnits förklaringar och argument mot allt det här. Om man bara vågar ta till sig detta, diskutera och fundera över vad det är man tror på, så håller den kristna tron. Jesus unika kärleksbudskap har hållt genom alla tider och motstånd och det håller för alla påhopp och diskussioner även idag. Det är skrämmande och märkligt att så många kristna aldrig har ställts inför de här frågorna. Då blir man ju istället djupt choskad när allt kommer på en gång och väljer att antingen blunda för dem och hitta på löjliga bortförklaringar eller att helt förlora sin tro. Istället borde man ta tag i sådana här frågor från början.
Om Gud har funnits i alla tider över hela jorden och påverkat alla människor är det inte särskilt konstigt att berättelsen om Noa finns i flera versioner. Om man överhuvudtaget ska tro på att det kan ha funnits en översvämning på riktigt någon gång vore det väl konstigt om det inte fanns flodberättelser i flera kulturer. I Bibeln finns många förutsägelser om Jesus lidande och död och hela naturen, skapad av Gud, vittnar om det. Vi har t.ex. säden som måste läggas ner i jorde och dö för att den sedan ska kunna uppstå och ge liv. Varje vår i Sverige vittnar om det. Därför är det väldigt naturligt att människor i alla tider och religioner byggt upp tankar om hur en Gud måste dö. I bl.a. Egypten såg man hur solen dog på natten och återuppstod på dagen. Jag tror inte det är en slump att Egyptens symbol för liv (ankhen) är så enormt lik ett kors eller att flera äldre religiösa texter som t.ex. den första skapelseberättelsen i 1:a mosebok har motsvarigheter som är nästan identiska i t.ex. sumerisk religion. Hela skapelsen ledde nämligen fram till Jesu död och uppståndelse. Gud har påverkat världen i alla tider och likheterna talar snarare för kristendomen och vi behöver inte hitta på löjliga bortförklaringar om att det inte alls är plagiat o.s.v. Att sedan Bibeln ska ha en särställning beror bl.a. på att Jesus själv använde sig av gamla testamentets texter och att han själv kom med den absoluta sanningen, som sedan vidare diksuteras i NT. Mitt tips är att läsa allt i ljuset av hans budskap. Kristendomen handlar om tro och man måste tro att Gud påverkat dem som skrivit bibeln, även om man alltid måste minnas att de bara är människor. Jag tror att det är i Bibeln och framförallt evangelierna vi därför kan finna sanningen.
Självklart bör vi kristna och de olika kyrkorna ändå ha en plattform. Vi måste ha några övergripande avgörande punkter som vi alla är överens om. Det betyder inte att de inte ska diskuteras, bara att detta är vi alla överens om och för att kalla sig kristen bör man hålla med om det här. Anna-Karin Hammar talade om det som bekännelsefrågor. Det kan handla om att Jesus är Guds son, att alla människor är lika mycket värda, att Jesus dog och uppstod för vår skull, Guds nåd, osv osv. Anna-Karin Hammar funderade på om inte kampen mot fattigdom borde vara något som en kristen inte kan annat än stå bakom. Inte mig emot. Att Jesus stod upp för de minsta i samhället och att vi ska älska vår nästa som oss själva är definitivt en grundpelare i kristendomen. Jesus själv sa att budet framför alla bud är att vi ska älska Gud och varandra, så där har vi kärnan i vår plattform.
Jag tillhör dem som ibland har fasat över hur kristendomen tappar mark och hur ledare inom t.ex. svenska kyrkan har verkat vilja göra om kristendomen till en filosofi och ta bort allt övernaturligt och magiskt. Det är inte bara tråkigare utan helt meningslöst enligt mig. Jag tycker det finns ett antal saker som vi inte bör rucka på. Jesus föddes genom helig ande, han utförde under, Gud skapade världen, vi kan be till Gud om allt o.s.v. Men jag är beredd att diskutera allt och kämpa för det. Kanske har jag fastnat när det gäller vissa saker. Vi behöver inte vara oroliga. Vi kan alltid be om ledning och hjälp. Den dagen vi inte vågar diskutera, förändra oss och utvecklas dör vi som kristna.
Jag menar, det har gått 2000 år men att Jesus är Guds son och världens frälsare, att vi ska älska varandra o.s.v. står fortfarande alldeles klart.
Det är snarare detaljer, om än viktiga, som vi har fattat och förändrat genom tiderna. För tycker vi verkligen att det har blivit så illa när vi avskaffade slaveriet, lät kvinnan bli jämställd med mannen (åtminstone på pappret), tillät orgelmusik i kyrkan (tidigare djävulens musik, liksom sedemera allt nytt i musikväg tills det accepterats) och så vidare. För bara 30 år sedan var det självklart att en kvinna skulle ha hatt i pingstkyrkan, 20 år längre tillbaka fick en kvinna inte gå i kyrkan när hon hade fött barn utan var tvungen att genomgå en cermoni (kyrktagas) innan hon var välkommen igen. Sådant kan vi nästan skratta åt idag. Vad skrattar vi åt om tio år? Kanske dagens kvinnoprästmotståndare eller att det idag på vissa håll fortfarande anses totalt otänkbart för ett par att bo tillsammans innan de gift sig. Redan idag har jag svårt att inte dra på smilbanden om någon påstår att Jesus gjorde vatten till alkoholfritt vin. Missförstå mig inte. Jag tycker det är en bra grej att vara nykterist (jag är ju det själv :-), särskilt om man gör det för att sympatisera med alkoholister (jag har bara valt det för att aldrig låta något sånt ta makten över mig), men den typen av förlegat tänkande har jag svårt att förstå.
Jag kan naturligtvis ha fel i allt jag säger och tänker. Jag är ganska säker på att jag har fattat helt tokigt när det gäller nåt. Bara ytterligare en anledning till att vi måste våga diskutera. Da Vinci är inte farlig!
Att säga att det här kan inte diskuteras överhuvudtaget, är för mig det samma som att visa rädsla. "Om det här börjar diskuteras, kanske folk börjar hitta hål och brister och inte längre köper det vi säger". Under medeltiden fanns en oerhörd rädsla bland kyrkans män att förlora den stora makt de skaffat sig. Därför ansågs ofta minsta antydan till kritiskt tänkande vara kätteri och straffen var hårda. Inkvisitionen utförde fler illdåd än många diktatorer hunnit med och intelligenta tänkare och kvinnor som vågade säga sin mening brändes på bål som Djävulens anghängare. Allt för att skapa en rädsla för att ifrågasätta sanningen. Man byggde upp en kyrkans sanning som byggde på människan mer än på den sanning som Jesus förkroppsligar i Bibeln. Kyrkan, som skulle vara Jesu kropp, byggde upp en pessimistisk människosyn där människan var född ond och kvinnan skulle tryckas ner. Idag har vi i många avseenden kommit ifrån det tänkandet och har en mer optimistisk och realistisk människosyn i kyrkan. Människan är född med potential till både ont och gott och väljer mellan dem genom hela livet mer eller mindre. (Läs gärna Magnus Sundells utmärkta ledare om detta: http://www.trotsallt.se/aktuellt_nummer/kronika_sundell.htm)
Det som jag tycker är så märkligt är alltså rädslan för kritiskt tänkande och diskussion. Kristna har ofta fått föra en tynande tillvaro och fått kämpa för sin tro, det har inte alltid varit OK att säga vad man tycker. Att vi får det i dagens Sverige är naturligtvis något fantastiskt som vi ska kämpa för att få behålla. Jag tror dock inte det är rädslan att inte kunna få uttrycka sin tro, som är den största anledningen till att man inte vill diskutera saker. Det är rädslan att förlora sin makt och rädslan för att själv behöva fundera och ta ställning. Man har lurats till att tro att det finaste som finns är att aldrig tvivla....hallå! Jesus, vår största förebild, tvivlade!
Jag kan verkligen förstå att folk är rädda för en utveckling där Sverige blir allt mer sekulariserat och där självklara hjärtefrågor för troende skuffas undan och samhället drar sig allt längre från Gud. jag delar den rädslan. Men det man glömmer bort att inse är att det är ett precis lika stort problem när kyrkan växer sig alltför stark (människan har grymt svårt med makt, det leder ofta till att man bejakar sin onda potential), när kyrkans ledare inte får ifrågasättas och framförallt när vi människor får alldeles för mycket möjligheter till att tjäna pengar. (En intressant parentes här är att när vi faktiskt har sett hur illa det ofta har gått genom historien när kyrkan har fått alldeles för mycket makt tycks blunda för hur stor makt den muslimska världen börjar få. Det kan gå precis lika illa och är på vissa håll redan på väg dit) Knutby är ett bra exempel på hur illa det kan gå när ledare får för stort inflytande och när man slutar upp att tänka kritiskt. Bara för att någon talar om Jesus har den inte självklart rätt!
För några år sedan kom den spännande och välskrivna romanen "Da Vinci-koden" ut och det ledde till enorm rädlsa inom vissa kyrkor. Plötsligt skrevs det flera böcker om alla "fel" (i en roman:-) som fanns i boken och det startades diskussionsgrupper överallt i kyrkorna. Det mest häpnasväckande var ändå hur chockade all verkade. "Det här har vi aldrig hört innan". Detta trots att inget, av det med verklighetsanknytning, som står i "Da Vinci-koden" är ett dugg nytt. Det stämmer ju att det fanns andra evangelium som har hittats och som står för andra värden än de som kommit med i Bibeln och det stämmer ju att kyrkan på medeltiden gjorde allt för att trycka undan teorier om kvinnlighet i det gudomliga. Det finns massor med symboler, bibelberättelser o.s.v. som har funnits långt tidigare i andra religioner o.s.v. (t.ex. berättelsen om Noa eller att en Gud dör och återuppstår). Men det har också alltid funnits förklaringar och argument mot allt det här. Om man bara vågar ta till sig detta, diskutera och fundera över vad det är man tror på, så håller den kristna tron. Jesus unika kärleksbudskap har hållt genom alla tider och motstånd och det håller för alla påhopp och diskussioner även idag. Det är skrämmande och märkligt att så många kristna aldrig har ställts inför de här frågorna. Då blir man ju istället djupt choskad när allt kommer på en gång och väljer att antingen blunda för dem och hitta på löjliga bortförklaringar eller att helt förlora sin tro. Istället borde man ta tag i sådana här frågor från början.
Om Gud har funnits i alla tider över hela jorden och påverkat alla människor är det inte särskilt konstigt att berättelsen om Noa finns i flera versioner. Om man överhuvudtaget ska tro på att det kan ha funnits en översvämning på riktigt någon gång vore det väl konstigt om det inte fanns flodberättelser i flera kulturer. I Bibeln finns många förutsägelser om Jesus lidande och död och hela naturen, skapad av Gud, vittnar om det. Vi har t.ex. säden som måste läggas ner i jorde och dö för att den sedan ska kunna uppstå och ge liv. Varje vår i Sverige vittnar om det. Därför är det väldigt naturligt att människor i alla tider och religioner byggt upp tankar om hur en Gud måste dö. I bl.a. Egypten såg man hur solen dog på natten och återuppstod på dagen. Jag tror inte det är en slump att Egyptens symbol för liv (ankhen) är så enormt lik ett kors eller att flera äldre religiösa texter som t.ex. den första skapelseberättelsen i 1:a mosebok har motsvarigheter som är nästan identiska i t.ex. sumerisk religion. Hela skapelsen ledde nämligen fram till Jesu död och uppståndelse. Gud har påverkat världen i alla tider och likheterna talar snarare för kristendomen och vi behöver inte hitta på löjliga bortförklaringar om att det inte alls är plagiat o.s.v. Att sedan Bibeln ska ha en särställning beror bl.a. på att Jesus själv använde sig av gamla testamentets texter och att han själv kom med den absoluta sanningen, som sedan vidare diksuteras i NT. Mitt tips är att läsa allt i ljuset av hans budskap. Kristendomen handlar om tro och man måste tro att Gud påverkat dem som skrivit bibeln, även om man alltid måste minnas att de bara är människor. Jag tror att det är i Bibeln och framförallt evangelierna vi därför kan finna sanningen.
Självklart bör vi kristna och de olika kyrkorna ändå ha en plattform. Vi måste ha några övergripande avgörande punkter som vi alla är överens om. Det betyder inte att de inte ska diskuteras, bara att detta är vi alla överens om och för att kalla sig kristen bör man hålla med om det här. Anna-Karin Hammar talade om det som bekännelsefrågor. Det kan handla om att Jesus är Guds son, att alla människor är lika mycket värda, att Jesus dog och uppstod för vår skull, Guds nåd, osv osv. Anna-Karin Hammar funderade på om inte kampen mot fattigdom borde vara något som en kristen inte kan annat än stå bakom. Inte mig emot. Att Jesus stod upp för de minsta i samhället och att vi ska älska vår nästa som oss själva är definitivt en grundpelare i kristendomen. Jesus själv sa att budet framför alla bud är att vi ska älska Gud och varandra, så där har vi kärnan i vår plattform.
Jag tillhör dem som ibland har fasat över hur kristendomen tappar mark och hur ledare inom t.ex. svenska kyrkan har verkat vilja göra om kristendomen till en filosofi och ta bort allt övernaturligt och magiskt. Det är inte bara tråkigare utan helt meningslöst enligt mig. Jag tycker det finns ett antal saker som vi inte bör rucka på. Jesus föddes genom helig ande, han utförde under, Gud skapade världen, vi kan be till Gud om allt o.s.v. Men jag är beredd att diskutera allt och kämpa för det. Kanske har jag fastnat när det gäller vissa saker. Vi behöver inte vara oroliga. Vi kan alltid be om ledning och hjälp. Den dagen vi inte vågar diskutera, förändra oss och utvecklas dör vi som kristna.
Jag menar, det har gått 2000 år men att Jesus är Guds son och världens frälsare, att vi ska älska varandra o.s.v. står fortfarande alldeles klart.
Det är snarare detaljer, om än viktiga, som vi har fattat och förändrat genom tiderna. För tycker vi verkligen att det har blivit så illa när vi avskaffade slaveriet, lät kvinnan bli jämställd med mannen (åtminstone på pappret), tillät orgelmusik i kyrkan (tidigare djävulens musik, liksom sedemera allt nytt i musikväg tills det accepterats) och så vidare. För bara 30 år sedan var det självklart att en kvinna skulle ha hatt i pingstkyrkan, 20 år längre tillbaka fick en kvinna inte gå i kyrkan när hon hade fött barn utan var tvungen att genomgå en cermoni (kyrktagas) innan hon var välkommen igen. Sådant kan vi nästan skratta åt idag. Vad skrattar vi åt om tio år? Kanske dagens kvinnoprästmotståndare eller att det idag på vissa håll fortfarande anses totalt otänkbart för ett par att bo tillsammans innan de gift sig. Redan idag har jag svårt att inte dra på smilbanden om någon påstår att Jesus gjorde vatten till alkoholfritt vin. Missförstå mig inte. Jag tycker det är en bra grej att vara nykterist (jag är ju det själv :-), särskilt om man gör det för att sympatisera med alkoholister (jag har bara valt det för att aldrig låta något sånt ta makten över mig), men den typen av förlegat tänkande har jag svårt att förstå.
Jag kan naturligtvis ha fel i allt jag säger och tänker. Jag är ganska säker på att jag har fattat helt tokigt när det gäller nåt. Bara ytterligare en anledning till att vi måste våga diskutera. Da Vinci är inte farlig!
Vad får man säga?
Inom Islam har Mohammed en enormt hög ställning. Han står näst efter Gud (Allah) och det är svårt för en västerlänning att sätta sig in i vilken enorm provokation det är att göra en nidbild av honom i en tidning. Danska Jyllands-posten har gått över gränsen för vad som är moraliskt försvarbart när de gick ut och publicerade karikatyrer på den profet, som man inom Islam inte ens får avbilda.
Ändå har reaktionerna varit enormt överdrivna och nu börjar det nästan bli otäckt. När nu flera ambassader brunnit ner känns det väl ändå som att mobben gjort tillräckligt för att markera att danskarna gjort fel. Och det är ju inte precis så att den danska regeringen har en hållning som provokerar mot Islam (de är faktiskt ofta betydligt mer välkomna här än t.ex. kristna och judar där). De har tydligt sagt att de tycker att kränkningar är olyckligt. Jag hoppas att den här saken kan blåsa över snart, så att inte alla oskyldiga danskar (och andra skandinaver också för den delen) inte ska behöva vara rädda för att röra sig i arabvärlden i fortsättningen. Det känns märkligt att man bränner danska flaggor på gatorna och verkligen bygger upp ett hat mot detta lilla oansenliga land.
Det andra man tänker på är hur det kunnat bli så här. Idag blev David Beckham åtalad för att ha vält en paparazzifotograf som legat i bakhåll vid hans hem. Det är tydligen helt ok att smygfota folk och aldrig låta dem vara i fred. Det verkar också vara ok att säga vad man vill om Gud och olika religioner. Kristna har exempelvis accepterat att ofta bli kränkta i media, men samtidigt får inte de själva alltid försvara sig eller göra uttalanden som kan verka kränkande.
Jag tycker det är skönt att inte kyrkan längre har stor makt. Vi har sett genom historien vad de kan leda till. Människors begär till makt och pengar leder alltid till förtryck och kränkningar. Judar, muslimer och homosexuella har fått erfara det genom åren. Men kristna kan också hamna i minoritet och bli kränkta. Människor som tror på Allah, Mose lag, eller olika ateistiskt/humanistiska ideal har precis lika svårt med pengar och makt. Människor är människor oavsett tro. Sedan är de olika livsåskådningarna olika och det finns massor med människor fyllda av kärlek, men begäret till makt och pengar är något som vi alla delar mer eller mindre någonstans i oss. Idag har Islam samma maktställning i många länder som kyrkan hade här förr. Det är märkligt att vi inte ser det trots vad historien lärt oss. Och vi får inte låta länder som Saudiarabien och Syrien komma undan med sådant här beteende, för då kan vi alltid få ge efter för hot i framtiden och spela efter deras villkor.
Av någon anledning har vi valt att sätta en del gränser när det gäller vad man får skriva i tidningar o.s.v. Nazistisk propaganda får inte föras fram, skämt om svarta och judar accepteras inte och det börjar även gälla kränkningar av homosexuella. Detta är naturligtvis bra och jag inser även att det är svårt att sätta dessa gränser. Vi vill ju inte få ett Kommunistsovjet, där media är helt styrt. Då är åsiktsfriheten, som vi värnar om, borta, men det känns ändå märkligt att det är ok att kränka vissa men inte andra. Judarna blev utsatta för tidernas mest utstuderade och fruktansvärda utrensningar i.o.m. koncentrationslägren, men nog är det ändå lite märkligt att de ibland (speciellt i ex. USA) verkar helt oberörbara. Säger man något kritiskt så är man antisemitist. I Sverige får ibland muslimer samma ställning. Kristendomen är det dock ofta helt ok att kasta skit på hur som helst.
Det är viktigt att fördomar inte får regera. Många svenskar tror att alla muslimer är terrorister. Lösningen på det problemet är inte att stå på tå när man pratar med muslimer och att alltid ha silkesvantarna på. Vi är så rädda för vad de ska tycka att vi inte ens vågar bevara vår egen tradition. Vi säger att de vill ha det så, utan att fråga dem. Sådant leder bara till misstro och ökad svensk rasism. Hur ska två kulturer kunna förstå varandra om de aldrig får mötas. Integration är en mycket bättre lösning, annars kommer båda sidor bara behålla sina fördomar mot varandra.
Ändå har reaktionerna varit enormt överdrivna och nu börjar det nästan bli otäckt. När nu flera ambassader brunnit ner känns det väl ändå som att mobben gjort tillräckligt för att markera att danskarna gjort fel. Och det är ju inte precis så att den danska regeringen har en hållning som provokerar mot Islam (de är faktiskt ofta betydligt mer välkomna här än t.ex. kristna och judar där). De har tydligt sagt att de tycker att kränkningar är olyckligt. Jag hoppas att den här saken kan blåsa över snart, så att inte alla oskyldiga danskar (och andra skandinaver också för den delen) inte ska behöva vara rädda för att röra sig i arabvärlden i fortsättningen. Det känns märkligt att man bränner danska flaggor på gatorna och verkligen bygger upp ett hat mot detta lilla oansenliga land.
Det andra man tänker på är hur det kunnat bli så här. Idag blev David Beckham åtalad för att ha vält en paparazzifotograf som legat i bakhåll vid hans hem. Det är tydligen helt ok att smygfota folk och aldrig låta dem vara i fred. Det verkar också vara ok att säga vad man vill om Gud och olika religioner. Kristna har exempelvis accepterat att ofta bli kränkta i media, men samtidigt får inte de själva alltid försvara sig eller göra uttalanden som kan verka kränkande.
Jag tycker det är skönt att inte kyrkan längre har stor makt. Vi har sett genom historien vad de kan leda till. Människors begär till makt och pengar leder alltid till förtryck och kränkningar. Judar, muslimer och homosexuella har fått erfara det genom åren. Men kristna kan också hamna i minoritet och bli kränkta. Människor som tror på Allah, Mose lag, eller olika ateistiskt/humanistiska ideal har precis lika svårt med pengar och makt. Människor är människor oavsett tro. Sedan är de olika livsåskådningarna olika och det finns massor med människor fyllda av kärlek, men begäret till makt och pengar är något som vi alla delar mer eller mindre någonstans i oss. Idag har Islam samma maktställning i många länder som kyrkan hade här förr. Det är märkligt att vi inte ser det trots vad historien lärt oss. Och vi får inte låta länder som Saudiarabien och Syrien komma undan med sådant här beteende, för då kan vi alltid få ge efter för hot i framtiden och spela efter deras villkor.
Av någon anledning har vi valt att sätta en del gränser när det gäller vad man får skriva i tidningar o.s.v. Nazistisk propaganda får inte föras fram, skämt om svarta och judar accepteras inte och det börjar även gälla kränkningar av homosexuella. Detta är naturligtvis bra och jag inser även att det är svårt att sätta dessa gränser. Vi vill ju inte få ett Kommunistsovjet, där media är helt styrt. Då är åsiktsfriheten, som vi värnar om, borta, men det känns ändå märkligt att det är ok att kränka vissa men inte andra. Judarna blev utsatta för tidernas mest utstuderade och fruktansvärda utrensningar i.o.m. koncentrationslägren, men nog är det ändå lite märkligt att de ibland (speciellt i ex. USA) verkar helt oberörbara. Säger man något kritiskt så är man antisemitist. I Sverige får ibland muslimer samma ställning. Kristendomen är det dock ofta helt ok att kasta skit på hur som helst.
Det är viktigt att fördomar inte får regera. Många svenskar tror att alla muslimer är terrorister. Lösningen på det problemet är inte att stå på tå när man pratar med muslimer och att alltid ha silkesvantarna på. Vi är så rädda för vad de ska tycka att vi inte ens vågar bevara vår egen tradition. Vi säger att de vill ha det så, utan att fråga dem. Sådant leder bara till misstro och ökad svensk rasism. Hur ska två kulturer kunna förstå varandra om de aldrig får mötas. Integration är en mycket bättre lösning, annars kommer båda sidor bara behålla sina fördomar mot varandra.
Jag tycker att man ska kunna få säga att kristna är skenheliga typer som förtrycker andra och alltid ska döma världen, men man måste också få kunna vara en gammal moralidkare som säger att det bästa familjeförhållandet är när barn får ha en mamma och en pappa. Om man har dessa åsikter ska man få uttrycka dem. Vi ska ha åsiktsfrihet och debatt i Sverige. Jag tycker också att man ska kunna få skämta om det mesta, men vi måste kunna ha en del moraliska gränser också.
Alla gränser kan vi inte styra med lagen. Våra medier måste kunna bygga upp någon etik själva också. Man bör se upp med att skriva saker som kränker människors innersta. Att göra skämtbilder med Mohammed är att gå över gränsen, att t.ex. bränna en Bibel eller ett lands flagga är inte heller ok. Minoriteter ska inte tryckas ner och man ska inte behöva utstå kränkningar p.g.a. folkgruppstillhörighet eller tro. (I Sverige är faktiskt kristna en minoritet, endast ca: 10% tror på Jesus som frälsare)
Jyllands-posten borde skämmas, för de har kränkt en massa människor och dessutom haft en kaxig attityd efteråt. De som kastat brandbomber in i ambassader i Beirut och de som slagits på gatorna i Köpenhamn har kanske ännu mer att stå till svars för. Jag har inte rätt att döma någon eller säga att folk har fel i sitt tänkande, men jag hänvisar ännu en gång till gyllene regeln. Jag tror den är mycket bra att sikta på. Jesus tyckte det och han var klok (oavsett om man tror på honom eller inte rekommenderar jag inläsning av hans budskap som handlar om kärlek, kärlek och endast kärlek).
Den gyllene regeln
"Gör mot andra såsom du vill att de ska göra mot dig"
Formulerat på lite olika sätt förekommer den här strofen i en rad livsåskådningar och religioner. Vi har hört det förr och det är kanske omöjligt att leva upp till. Men det är lysande. Vi behöver påminna oss om den här visdomen ibland. Inte minst jag själv.
Formulerat på lite olika sätt förekommer den här strofen i en rad livsåskådningar och religioner. Vi har hört det förr och det är kanske omöjligt att leva upp till. Men det är lysande. Vi behöver påminna oss om den här visdomen ibland. Inte minst jag själv.
I Saudiarabien hugger de av händerna på folk som bär kors
I dagarna har en stor debatt rasat kring en bildserie i danska Jyllands-posten, föreställande profeten Mohammed. Det var 12 olika bilder där man på ett skämtsamt sätt syftat på olika företeelser inom islam eller åtminstone kulturella inslag i muslimska länder. Det var en provokation mot att man inom islam inte får avbilda Mohammed och en del av bilderna, som rör känsliga ämnen, går helt klart lite över gränsen för vad som för mig personligen känns kul och bra. MEN, de har naturligtvis rätt att publicera sådana här bilder. Det kommer ut tonvis av provokationer mot och skämt om kristendomen varje dag i våra länder. Jag blir ofta upprörd över vad folk kan säga och skriva, som inte är särskilt respektfullt mot folks religiösa övertygelser, men inte vill jag förbjuda folk från att säga sånt. Jag vill debattera med dem! Om Kent i sin låt "socker" hade bytt ut Jesus mot Mohammed i andra versen, så är jag övertygad om att det hade blivit ett ramaskri. Märkligt att man alltid får säga och tycka vad man vill om kristendomen, men aldrig om islam (lite överdrivet sagt av mig kanske, men ändå). Kanske beror det på att vi har haft kristendomen som huvudreligion i Sverige så länge och kyrkan har i vissa tider haft alltför stor makt.
Det är viktigt att hysa respekt för olika religioner, men vi har tryckfrihet och uttrycksfrihet i skandinavien och det ska vi inte rucka på (det var en bra markering från de franska, tyska och italienska tidningar som stödde danskarna igår, men de kunde kanske gjort det utan att ytterligare förnedra muslimer.). Vi har inget förbud mot att avbilda Mohammed och så är det bara. I Palestina och Iran gör de massor med saker som det står i Gamla Testamentet att man inte bör göra. Vi bryter inte våra handelsförbindelser med dem för det. I Saudiarbien får kvinnor inte köra bil (eller gå på fotboll :-)) och man avrättar fortfarande folk med stening. Nog är det starkare skäl för upprördhet än karikatyrer i en morgontidning. Kristna förföljs på många håll skoningslöst och i flera arabländer är det lika med ständigt mordhot att uttrycka en kristen tro. I skandinavien får muslimer bo och verka, bygga moskéer och fritt utöva sin tro, något jag är stolt över. Ändå bränner de nu danska flaggor på gatorna i Palestina.
Om man för övrigt för en politik där man ska bryta alla handelsförbindelser med länder som inte tycker som man själv gör så kommer inga länder i världen kunna samarbeta.
Jag tycker inte om när man kränker andra människor. Det gäller inte bara religion utan också mycket annat. Vissa saker är inte heller ok att göra, en del saker bör kanske till och med förbjudas (rasistiska uttryck t.ex.), men nu hoppas jag att den här fåniga historien får ett slut, för vi ska inte behöva utstå terroristhot för att man har rätt att tycka vad man vill (även om det är dumt och okänsligt) i våra länder.
Det är för övrigt svårt att finna stöd för terroristaktioner i Koranen (som inte får översättas till andra språk men som finns på svenska, kommer detta leda till att Hamas hotar oss?) och de allra flesta muslimer håller nog med mig om att sådant är fel, även om de blivit kränkta av Jyllands-posten. Islam är väl i grunden en fredlig religion?
Det är viktigt att hysa respekt för olika religioner, men vi har tryckfrihet och uttrycksfrihet i skandinavien och det ska vi inte rucka på (det var en bra markering från de franska, tyska och italienska tidningar som stödde danskarna igår, men de kunde kanske gjort det utan att ytterligare förnedra muslimer.). Vi har inget förbud mot att avbilda Mohammed och så är det bara. I Palestina och Iran gör de massor med saker som det står i Gamla Testamentet att man inte bör göra. Vi bryter inte våra handelsförbindelser med dem för det. I Saudiarbien får kvinnor inte köra bil (eller gå på fotboll :-)) och man avrättar fortfarande folk med stening. Nog är det starkare skäl för upprördhet än karikatyrer i en morgontidning. Kristna förföljs på många håll skoningslöst och i flera arabländer är det lika med ständigt mordhot att uttrycka en kristen tro. I skandinavien får muslimer bo och verka, bygga moskéer och fritt utöva sin tro, något jag är stolt över. Ändå bränner de nu danska flaggor på gatorna i Palestina.
Om man för övrigt för en politik där man ska bryta alla handelsförbindelser med länder som inte tycker som man själv gör så kommer inga länder i världen kunna samarbeta.
Jag tycker inte om när man kränker andra människor. Det gäller inte bara religion utan också mycket annat. Vissa saker är inte heller ok att göra, en del saker bör kanske till och med förbjudas (rasistiska uttryck t.ex.), men nu hoppas jag att den här fåniga historien får ett slut, för vi ska inte behöva utstå terroristhot för att man har rätt att tycka vad man vill (även om det är dumt och okänsligt) i våra länder.
Det är för övrigt svårt att finna stöd för terroristaktioner i Koranen (som inte får översättas till andra språk men som finns på svenska, kommer detta leda till att Hamas hotar oss?) och de allra flesta muslimer håller nog med mig om att sådant är fel, även om de blivit kränkta av Jyllands-posten. Islam är väl i grunden en fredlig religion?
Religionskrig - en lång diskussion
Jag såg en gång en kille på TV säga till en tjej som han just fått reda på var muslim: Om det inte fanns någon religion skulle det inte finnas några krig! jag har märkt att detta uttalande inte är någon engångsföreteelse. Detta är en åsikt som många svenskar delar idag. Låt oss titta lite på det.
På Nordirland pågår ständigt en konflikt mellan protestanter och katoliker. Först måste jag bara understryka att denna konflikt verkligen har lugnat ner sig den senaste tiden, med färre attacker mycket tack vare att IRA bestämde sig för att lägga ner sina vapen (brände flera vepenlager).
Som i så många andra länder bredde sig folkgrupperna i Irland ut via plundring och kolonisation. Irerna tog ön i besittning på 300-talet. Denna kultur blomstrade och blev bl.a. känd för sin rika klosterkultur från 500-talet och framåt. Många av dessa kloster blev rika och världsliga och hade bl.a. egen militär. På 1100-talet blev Irland attackerade av Anglonormaderna (engelsmännen) och detta var början på en lång tid av påverkan från ön i öster. Irland var länge invanderat av britterna och levde under hårda lagar, satta för att hålla kontroll. Irland hade dock ett parlament och en stark adel som började resa sig och när Henrik VIII plundrade klostren på dess rikedomar blev den katolska adeln oroliga att förlora all form av maktställning. Upproren slogs dock tillbaka och förtrycket av den katolska minoriteten ökade. Många katoliker lämnade nu landet och skotska protestanter koloniserade istället områden i norr.Katolikerna hade i början av 1700-talet gått från att äga 90% av all jord till att äga ca: 5%. Efter hungerktastofer, pest och inbördeskrig blev Irland tillslut fritt med samma band till Storbrittanien som ex. Kanada och Australien 1921. Nordirland förblev brittiskt. De grupper som hade nära band med Storbritannien (protestanterna) tog kontrollen och terror mellan de båda sidorna (med IRA i spetsen) präglade landet fram till det fantastiska favtalet på långfredagen 1998. Efter det har bakslag skett med blodigt utfall men i stort har det alltså blivit bättre. Den stora skillnaden är nu att parlamentet måste ha representanter från båda sidor. Detta är alltså en konflikt med djupa historiska spår. Det handlar om klasskamp, maktkamp och förtryck mellan olika grupper vilket sedermera lett till ett utbrett hat där man bara vet att de andra är onda, utan att knappt veta vad konflikten handlar om. Än idag sker fruktansvärda mord på maffiavis.
En svensk som besökte Nordirland fick genast frågan: Är du katolik eller protestant. Svensken (neutrala som vi är) sa att jag är atesit, jag tror inte på Gud alls. Inte jag heller, svarade irländaren, men är du en protestantisk eller en katolsk ateist?
En konflikt som har ännu djupare spår och sår är Israel-Palestinakonflikten. Judarna har varit ett folk på flykt och vandring genom historien och har nästan aldrig haft ett eget land. De har under långa perioder bebott Israel, men via ett antal judeförföljelser hade de på 1800-talet spritts över hela världen. Judarna, som ofta varit duktiga affärsmän, hantverkare och vetenskapsmän har sett som provokativa och onda genom historien. På medeltiden fick de bl.a. skulden för digerdöden, men värst förföljdes de under Hitlers ledning då de ansågs vara grunden till alla problem i världen och gjorde bäst i att försvinna från jordens yta (anklagades också för Jesu död trots att Jesus och hans lärljungar själva var judar). På 1800-talet startades en rörelse av bl.a. Theoder Hertzl som kallades Sionismen. Det handlade helt enkelt om att alla judar skulle enas och få en egen nation. Israel med den politiskt och religiöst viktiga staden Jerusalem blev målet och många judar utvandrade dit. Det hela ledde naturligtvis till konflikter för lkandet hade ju bebotts av araber i generationer och de ville ju inte bara flytta på sig. Palestina var då koloniserat av Britterna och dessa hamnade i konflikt med judarna och judar och araber bråkade så mycket att Storbritannien bad FN om hjälp. Då hela västvärlden kände sig i skuld till judarna efter andra världskriget bestämde FN att Judarna skulle få 55% av landet trots att de bara utgjorde 1/3 av befolkningen. Denna onaturliga indelning av FN lade grunden till en ständigt infekterad konflikt där bosättare och invandrare slagits om ett land de båda anser sig ha rätt till. Israel har under stöd av USA och Storbritannien blivit en rik och stark militärmakt. Konflikten har liknat ett ättsamhälle där alla har en släkting eller vän som råkat ut för fienden och då hämnas man för att få en ny attack mot sig etc etc. Religiösa argument används flitigt som svepskäl för att stärka maktpositionerna och religiösa platser har blivit strategiska mål då ledarna velat elda upp sina massor. Araberna har använt sig av självmordsbombare och terrorism och Israel har svarat med att beskjuta civila med militär.
Jag ser ett mönster i de båda ovanstående konflikterna. Det är djupa sår, det handlar om hat odlat under lång tid. Framförallt handlar det om makt och rädsla.
Vi människor eftersträvar makt och rikedom. Hela historien visar det. När kyrkan blev mäktig och rik på medeltiden började också förföljelserna av allt sådant som verkade hotfullt (t.ex. häxbränningar och inkvisitioner som i stort sett fick alla som vågade säga något kritiskt om kyrkan fällda för djävulsdyrkan) . Detta grundar sig också i det typiskt mänskliga att vara rädd för det okända och främmande. Andra kulturer och tänkesätt vågar man inte ta till sig och dödar det hellre. Korstågen på medeltiden handlade inte om att Gud sa till de kristna att han ville ha tillbaka sitt land. Det handlade om att de "okända och farliga" muslimerna med modern teknologi och krigskonst hade erövrat land efter land och började te sig som en farlig maktkonkurrent till de europeiska länderna. Att ta tillbaka landet från de otrogna blev ett bra svepskäl för att elda massorna och att det fanns massor med rikedomar att röva till sig var förstås soldaterna också fullt medvetna om.
Rädsla och grupptryck är en bra morot tillsammans med de religiösa svepskälen. Krig är som mobbing i stor skala. I Rwanda kände sig Tutsierna (som hade makten) hotade av Huturerna och byggde upp en rasism där de förklarades att de var finare. Kolonialmakten Belgien hjälpte till genom att införa etnicitetspass i landet. Hutuerna som utgjorde 85% tog sedan makten via en militärkupp. Båda grupperna kristnades (dvs kolonialmakterna ville "civilera" dem och de anammade kristendomen, vilket gav dem ekonomiska fördelar och stöd från väst, samtidigt som de i mångt och mycket behöll sin kultur och religion) och bl.a. Frankrike hjälpte Hutuerna att slå ner ett uppror från Tusierna. Hutuerna förde nu också propaganda mot Tutsierna med rasistiska påhopp. Presidenten hade dock planer på att skriva under ett fördrag där båda folkgrupperna skulle få rättigheter. Istället sköts hans plan ner och tidernas mest planerade och fruktansvärda folkmord ägde rum. 800 000 tutsier mördades (mestadels kallblodigt med machete). FN höll sig undan och hutuerna hade stor hjälp av de etniska passen. Folkmordets syfte var att utrota det enda hot mot makten som fanns. Människan kan under grupptryck och rädsla göra nästan vad som helst.
För att stärka sin makt är det smart av en ledare att bygga upp en yttre fiende. Religiösa argument ger extra krydda. USA har tidigare haft kommunismen men har nu gått över till terrorismen och det stora muslimska hotet. De aggressiva presidenternas (ofta republikaner)makt ökar när det finns en yttre fiende som man måste bekämpa. Det rädda folket sluter då upp bakom presidenten. Serbiens forna president Milosevic använde en liknande metod då han som en av europas sista kommunistledare med rädsla såg hur riken föll runt om honom. Konflikten i Jugoslavien hade många andra anledningar då folkgrupper med många gamla konflikter hade satts samman och skulle vara ett land. Vissa klarade av att leva tillsammans, men när vissa grupper växte sig starka och ville ta sig ur var plötsligt nationalismen och hatet utbrett. Milosevic förde krig mot alla länder som ville loss och folkgrupperna massakrerade varandra.
USA säger sig ofta vara demokratins förespråkare i världen och bombar länder för att få deras olja eller undanröja hot som de själva byggt upp. Betyder det att demokratin är något fel och ont som vi inte längre borde tro på? Jag tror nog de flesta är överens om att det snarare handlar om makt och pengar. Karl Marx hade en filosofi om att de lägsta klasserna i samhället skulle stå upp mot kapitalisterna och inte acceptera att de blev undertryckta. Via Lenin tolkade Stalin detta på ett sätt som fick fler människor dödade än ens Hitler lyckades åstadkomma. Vi människor tolkar lätt saker på vårt eget sätt och vänder gott till ont. Maktmissbruk, pengamissbruk, alkoholmissbruk; you name it! Vi har fått gåvor av Gud och det gäller att bruka dem rätt. Tyvärr missbrukar vi det ofta. Se bara på den jord vi fått att ta hand om. Så kallad religiös fundamentalism skulle kunna ses som ett missbruk, men jag vill ändå mena att grunden till de konflikter religiösa fundamentalister skapar inte har med något annat än makt, pengar och rädsla att göra.
Rädsla och grupptryck är en bra morot tillsammans med de religiösa svepskälen. Krig är som mobbing i stor skala. I Rwanda kände sig Tutsierna (som hade makten) hotade av Huturerna och byggde upp en rasism där de förklarades att de var finare. Kolonialmakten Belgien hjälpte till genom att införa etnicitetspass i landet. Hutuerna som utgjorde 85% tog sedan makten via en militärkupp. Båda grupperna kristnades (dvs kolonialmakterna ville "civilera" dem och de anammade kristendomen, vilket gav dem ekonomiska fördelar och stöd från väst, samtidigt som de i mångt och mycket behöll sin kultur och religion) och bl.a. Frankrike hjälpte Hutuerna att slå ner ett uppror från Tusierna. Hutuerna förde nu också propaganda mot Tutsierna med rasistiska påhopp. Presidenten hade dock planer på att skriva under ett fördrag där båda folkgrupperna skulle få rättigheter. Istället sköts hans plan ner och tidernas mest planerade och fruktansvärda folkmord ägde rum. 800 000 tutsier mördades (mestadels kallblodigt med machete). FN höll sig undan och hutuerna hade stor hjälp av de etniska passen. Folkmordets syfte var att utrota det enda hot mot makten som fanns. Människan kan under grupptryck och rädsla göra nästan vad som helst.
För att stärka sin makt är det smart av en ledare att bygga upp en yttre fiende. Religiösa argument ger extra krydda. USA har tidigare haft kommunismen men har nu gått över till terrorismen och det stora muslimska hotet. De aggressiva presidenternas (ofta republikaner)makt ökar när det finns en yttre fiende som man måste bekämpa. Det rädda folket sluter då upp bakom presidenten. Serbiens forna president Milosevic använde en liknande metod då han som en av europas sista kommunistledare med rädsla såg hur riken föll runt om honom. Konflikten i Jugoslavien hade många andra anledningar då folkgrupper med många gamla konflikter hade satts samman och skulle vara ett land. Vissa klarade av att leva tillsammans, men när vissa grupper växte sig starka och ville ta sig ur var plötsligt nationalismen och hatet utbrett. Milosevic förde krig mot alla länder som ville loss och folkgrupperna massakrerade varandra.
USA säger sig ofta vara demokratins förespråkare i världen och bombar länder för att få deras olja eller undanröja hot som de själva byggt upp. Betyder det att demokratin är något fel och ont som vi inte längre borde tro på? Jag tror nog de flesta är överens om att det snarare handlar om makt och pengar. Karl Marx hade en filosofi om att de lägsta klasserna i samhället skulle stå upp mot kapitalisterna och inte acceptera att de blev undertryckta. Via Lenin tolkade Stalin detta på ett sätt som fick fler människor dödade än ens Hitler lyckades åstadkomma. Vi människor tolkar lätt saker på vårt eget sätt och vänder gott till ont. Maktmissbruk, pengamissbruk, alkoholmissbruk; you name it! Vi har fått gåvor av Gud och det gäller att bruka dem rätt. Tyvärr missbrukar vi det ofta. Se bara på den jord vi fått att ta hand om. Så kallad religiös fundamentalism skulle kunna ses som ett missbruk, men jag vill ändå mena att grunden till de konflikter religiösa fundamentalister skapar inte har med något annat än makt, pengar och rädsla att göra.
Det finns inte en massa religioner i världen som förspråkar våld, krig och hat. Det finns däremot massor av människor som vill ha makt, pengar och kontroll (bl.a. över sin rädsla). Jesus sa att budet över alla bud är att vi ska älska varandra och den gyllene regeln (gör mot andra så som du vill att de ska göra mot dig) förekommer i flera religioner (bl.a. hinduism och kristendom). Religion blandas ofta samman med kultur och får skulden för kastsystem och hedersmord. Kyrkan har genom tiderna både legat bakom och bidragit till massor med ondska (korståg, häxbränningar, pastorer med machete eller pistol). Det vore enkelt att skylla allt detta på Gud. Men det är människan som ligger bakom allt detta.
Man kan fråga sig hur en god Gud kan tillåta att all denna ondska får förekomma. Detta brukar kallas Teodidéproblemet. Gud ville inte att vi människor skulle bli någon sorts robotar som inte hade någon egen vilja. Gud skapade oss med en fri vilja. Detta gjorde att vi kan välja både ont och gott. Jag tror också på en ond makt. Djävulen har makt och han arbetar hela tiden för att få oss på fall. Vi har i alltför stor grad valt fel och skapat en värld av ondska. Gud har den absoluta makten och vill hjälpa oss ur det här. Ibland går han också in handgripligen och hindrar ondskan. Varför han väljer att göra det ibland och ibland inte är svårt att förstå, men någonstans har han en plan med allt och är expert på att vända något ont till något gott. Den ultimata lösningen blev att sända sin egen son Jesus till jorden och låta honom dö för oss alla. Han tog på sig all ondska och smärta och genom att tro på honom kan man bli fri från allt det. Alla drabbas vi av vår egen och Djävulens ondska på jorden, men med Jesus i sitt hjärta får man hjälp att ta sig igenom allt sånt. Det finns alltid en famn att kasta sig i. Och all ondska ska slutligen besegras och vi människor får chansen till ett evigt liv utan smärta och lidande. Redan då Jesus uppstod från de döda besegrades ondskan, men den lever kvar i dödsryckningar till den dagen då Jesus kommer tillbaka.
En flicka från Bosnien fick en gång en fråga av en nyhetsreporter. Han frågade: "Hela din ungdom har spolierats av kriget. Du har sett människor som dödat, du har sett människor dö. Hur kan du fortsätta att tro på en god och kärleksfull Gud efter allt ont du upplevt?" Hon verkade märkbart förvånad och svarade med tre motfrågor: "Tror du att det är Gud som har krigat i Bosnien? Och hur tror du vi skulle orkat alla dessa svåra år av lidande, sorg och skräck om inte Gud gett oss kraften? Och hur inbillar du dig att vi skulle våga tro på framtiden - en framtid där bosnier, serber och kroater lever tillsammans - om inte Gud är med oss?
Det är inte i våra lättaste stunder då allt flyter på och vi lever i vår lyx som vi sträcker oss efter Gud. Det är i våra svåraste stunder som han bär oss.
homofrågan - ett myller av tolkningar
I dagarna har rättegången mot Åke Green avslutats och den ständigt aktuella homofrågan har återigen tagits upp. Denna fråga ska jag nu ge mig in i med risk för halshuggniing från alla läger :-) Detta är min tolkning:
Bibelns böcker, profetior, predikningar ja allt utom Jesu egna ord är skrivet och beskrivet av människor. Även om Gud påverkat dem och även om Guds ord framkommer präglas allt av de människor som talar och skriver och den tid och kultur de lever i. Ur ljuset av Jesus och Nya Testamentet kan man ändå se Guds nåd och kärlek lysa igenom i GT trots krig, lagar och mansdominans. GT innehåller också en hel del förutsägelser av Jesu död och uppståndelse. Jag tror också att många av berättelserna är symboliska (t.ex. skapelseberättelsen Adam och Eva i 1:a Mosebok, är mänskligheten) och har upptäckt att det går att lära sig och få ut något av allt. Gud har satt spår i det. Viktigt att poängtera är att Jesus genom att dö på korset gav hela GT en ny innebörd. Jesus förlåtelse och kärlek står över alla andra bud (joh 13: 34).
Alla som läser någonting tolkar det. Kristendomen är en tro och bygger i mångt och mycket på känslor, bön och upplevelse av Jesus, men någon form av rättesnöre och handbok måste vi ju ha och därför finns Bibeln. Men oavsett om man kallar sig bokstavstroende, ateist eller fundamentalist så tolkar vi det vi läser. När det gäller Jesus kärleksbudskap och grunderna i vår tro är vi många, många som är överens men det finns alltid och kommer alltid finnas frågor där vi tvistar. Det gjorde redan de första kristna.
En tvistefråga är kvinnornas plats i församlingen. När Paulus startade upp kristna församlingar för första gången lät han kvinnorna vara med som församlingsmedlemmar. Detta var mycket kontroversiellt då kvinnorna inte kunnat delta i religionen på det sättet tidigare. Detta ledde naturligtvis till debatt och när kvinnorna fick vara med var de troligen inte sena att också diskutera frågor. Paulus påpekar då att Gud inte är oordningens Gud och menar att kvinnan ska tiga vid sammankomsterna. Man kan se detta enda ställee som ett tecken på att kvinnor inte får tala i kyrkan, man kan också se det som att de inte skulle få det i den här församlingen eller att Paulus bara ville ha ordning. Jag tror att det är en kombination av det senare och att det gällde att ta ett steg i taget. Att kvinnorna överhuvudtaget fick vara med var ett stort steg och Paulus talar om kvinnan och mannen som jämlikar senare i samma Korinthiebrev och i andra brev. Mitt tips när det gäller detta och alla andra bibelställen är att gå tillbaka till Jesus och hans budskap. vad gjorde Jesus? Jo han visade sig efter uppståndelsen först för en kvinna (Maria från Magdala) och gav henne i uppgift att tala om för de andra vad som hänt. En kvinna var alltså först med att sprida det glada budskapet. För mig är saken klar.
Så till homosexfrågan. Fördömer Bibeln homosexualitet? Jag menar att den inte gör det. När det gäller Sodom & Gomorra så verkar folket där alldeles galna. De våldtar varandra och har orgier på alla håll och kanter. det handlar inte om homosexualitet. Det handlar om ren och skär otukt (se bara på männen som vill våldta Lots gäster 1 Mos 19:5). Att män inte ska ligga med varandra (om lesbisk sex står det ingenting) återkommer på ett par ställen till i Moseböckerna och i olika sammanhang där folks otukt behandlas. Problemet med homosexfrågan ligger inte i GT, som har många hårda lagar och regler präglade av sin tid, där vi kan lära oss ett och annat men där vi måste läsa kontextuellt och koppla samman det med budskapet i NT. Jag tror att en del "homosexuella" handlingar fördöms i GT men inte homosexualiteten och Guds nåd och kärlek (som ju inte var annorlunda då än efter Jesu ankomst) skiner oftast igenom. Problemet ligger väl snarare i att frågan också tas upp i NT. Paulus som tagit till sig och förklarat Jesu budskap talar också om att män inte ska ligga med varandra. Eller gör han det? Paulus använder olika grekiska uttryck här och säger inte rakt av män som ligger med män. De uttryck för män som används är malakoi och arsenokoites. Båda uttrycken är inte vanliga uttryck för man. Malakoi stod antagligen för män som hade en moralisk slapphet och Arsenokoities menar många exegeter står för manlig prostituerad eller glädjegosse (något som Åke Green uppfattat). Åtskillig forskning har visat att det i Romarriket (och i synnerhet i Korinth) fanns en tradition där män i en sorts maktspel skulle ligga med småpojkar. Detta ansågs som någonting fint. Det är det Paulus fördömer. Pedofilism, att använda sex i maktsyften. Jag tror inte bibeln fördömer två människor som älskar varandra och vill leva ihop. Det finns enligt mig inga tecken på det.
Däremot finns det inget äktenskap instiftat för homosexuella. Det enda äktenskap Bibeln talar om är äktenskapet mellan man och kvinna där ingen klarar sig utan den andra. I skapelsen talas det också om att vi skapades till man och kvinna. Vi förökar oss genom att en kvinna och en man ligger med varandra. det verkar som att det fanns en tanke, men att den tanken skulle utesluta homosexuella och att en person som känner en dragning till det egna könet skulle vara dömd på något sätt ser jag inga som helst tecken på. Däremot går det inte att tvinga kyrkan till att instifta ett äktenskap som inte finns i Bibeln. Någon form av välsignelseakt är väl den bästa lösningen. Gud vill att människor ska älska varandra och äkta kärlek oberoende av kön välsignar han. Det tror jag. Och det är aldrig fel att be för någon annan. Kanske vore det också bäst att kyrkan förlorade sin vigslorätt så att bara de som verkligen vill gifter sig i kyrkan och så att varje kyrka själva kan bestämma hur de vill göra i frågan, som ju tydligt är svår.
Nummer ett i detta sammanhang är iaf att Gud älskar alla människor oavsett kön, ras, sexuell läggning o.s.v. Alla är vi syndare och beroende av Guds nåd och den enda som har rätt att döma det är Jesus (Gud). Vi människor får tala om vad vi tror är rätt och sant (Jesus är sanningen), men vi har ingen rätt att döma. "Döm inte så blir ni inte dömda" (Matt 7:1)!
Bibelns böcker, profetior, predikningar ja allt utom Jesu egna ord är skrivet och beskrivet av människor. Även om Gud påverkat dem och även om Guds ord framkommer präglas allt av de människor som talar och skriver och den tid och kultur de lever i. Ur ljuset av Jesus och Nya Testamentet kan man ändå se Guds nåd och kärlek lysa igenom i GT trots krig, lagar och mansdominans. GT innehåller också en hel del förutsägelser av Jesu död och uppståndelse. Jag tror också att många av berättelserna är symboliska (t.ex. skapelseberättelsen Adam och Eva i 1:a Mosebok, är mänskligheten) och har upptäckt att det går att lära sig och få ut något av allt. Gud har satt spår i det. Viktigt att poängtera är att Jesus genom att dö på korset gav hela GT en ny innebörd. Jesus förlåtelse och kärlek står över alla andra bud (joh 13: 34).
Alla som läser någonting tolkar det. Kristendomen är en tro och bygger i mångt och mycket på känslor, bön och upplevelse av Jesus, men någon form av rättesnöre och handbok måste vi ju ha och därför finns Bibeln. Men oavsett om man kallar sig bokstavstroende, ateist eller fundamentalist så tolkar vi det vi läser. När det gäller Jesus kärleksbudskap och grunderna i vår tro är vi många, många som är överens men det finns alltid och kommer alltid finnas frågor där vi tvistar. Det gjorde redan de första kristna.
En tvistefråga är kvinnornas plats i församlingen. När Paulus startade upp kristna församlingar för första gången lät han kvinnorna vara med som församlingsmedlemmar. Detta var mycket kontroversiellt då kvinnorna inte kunnat delta i religionen på det sättet tidigare. Detta ledde naturligtvis till debatt och när kvinnorna fick vara med var de troligen inte sena att också diskutera frågor. Paulus påpekar då att Gud inte är oordningens Gud och menar att kvinnan ska tiga vid sammankomsterna. Man kan se detta enda ställee som ett tecken på att kvinnor inte får tala i kyrkan, man kan också se det som att de inte skulle få det i den här församlingen eller att Paulus bara ville ha ordning. Jag tror att det är en kombination av det senare och att det gällde att ta ett steg i taget. Att kvinnorna överhuvudtaget fick vara med var ett stort steg och Paulus talar om kvinnan och mannen som jämlikar senare i samma Korinthiebrev och i andra brev. Mitt tips när det gäller detta och alla andra bibelställen är att gå tillbaka till Jesus och hans budskap. vad gjorde Jesus? Jo han visade sig efter uppståndelsen först för en kvinna (Maria från Magdala) och gav henne i uppgift att tala om för de andra vad som hänt. En kvinna var alltså först med att sprida det glada budskapet. För mig är saken klar.
Så till homosexfrågan. Fördömer Bibeln homosexualitet? Jag menar att den inte gör det. När det gäller Sodom & Gomorra så verkar folket där alldeles galna. De våldtar varandra och har orgier på alla håll och kanter. det handlar inte om homosexualitet. Det handlar om ren och skär otukt (se bara på männen som vill våldta Lots gäster 1 Mos 19:5). Att män inte ska ligga med varandra (om lesbisk sex står det ingenting) återkommer på ett par ställen till i Moseböckerna och i olika sammanhang där folks otukt behandlas. Problemet med homosexfrågan ligger inte i GT, som har många hårda lagar och regler präglade av sin tid, där vi kan lära oss ett och annat men där vi måste läsa kontextuellt och koppla samman det med budskapet i NT. Jag tror att en del "homosexuella" handlingar fördöms i GT men inte homosexualiteten och Guds nåd och kärlek (som ju inte var annorlunda då än efter Jesu ankomst) skiner oftast igenom. Problemet ligger väl snarare i att frågan också tas upp i NT. Paulus som tagit till sig och förklarat Jesu budskap talar också om att män inte ska ligga med varandra. Eller gör han det? Paulus använder olika grekiska uttryck här och säger inte rakt av män som ligger med män. De uttryck för män som används är malakoi och arsenokoites. Båda uttrycken är inte vanliga uttryck för man. Malakoi stod antagligen för män som hade en moralisk slapphet och Arsenokoities menar många exegeter står för manlig prostituerad eller glädjegosse (något som Åke Green uppfattat). Åtskillig forskning har visat att det i Romarriket (och i synnerhet i Korinth) fanns en tradition där män i en sorts maktspel skulle ligga med småpojkar. Detta ansågs som någonting fint. Det är det Paulus fördömer. Pedofilism, att använda sex i maktsyften. Jag tror inte bibeln fördömer två människor som älskar varandra och vill leva ihop. Det finns enligt mig inga tecken på det.
Däremot finns det inget äktenskap instiftat för homosexuella. Det enda äktenskap Bibeln talar om är äktenskapet mellan man och kvinna där ingen klarar sig utan den andra. I skapelsen talas det också om att vi skapades till man och kvinna. Vi förökar oss genom att en kvinna och en man ligger med varandra. det verkar som att det fanns en tanke, men att den tanken skulle utesluta homosexuella och att en person som känner en dragning till det egna könet skulle vara dömd på något sätt ser jag inga som helst tecken på. Däremot går det inte att tvinga kyrkan till att instifta ett äktenskap som inte finns i Bibeln. Någon form av välsignelseakt är väl den bästa lösningen. Gud vill att människor ska älska varandra och äkta kärlek oberoende av kön välsignar han. Det tror jag. Och det är aldrig fel att be för någon annan. Kanske vore det också bäst att kyrkan förlorade sin vigslorätt så att bara de som verkligen vill gifter sig i kyrkan och så att varje kyrka själva kan bestämma hur de vill göra i frågan, som ju tydligt är svår.
Nummer ett i detta sammanhang är iaf att Gud älskar alla människor oavsett kön, ras, sexuell läggning o.s.v. Alla är vi syndare och beroende av Guds nåd och den enda som har rätt att döma det är Jesus (Gud). Vi människor får tala om vad vi tror är rätt och sant (Jesus är sanningen), men vi har ingen rätt att döma. "Döm inte så blir ni inte dömda" (Matt 7:1)!
Läser man bara bibelställen rakt av utan att sätta in dem i sammanhang och utan att tolka dem ur ljuset av Jesus budskap kan man få fram nästan vad som helst och Bibeln blir då också full av motsägelser. Jag menar titta på nedanstående exempel från moseböckerna:
- I 3:e Mosebok 24:44 står det klart och tydligt att jag får äga både manliga och kvinnliga slavar så länge de är köpta från ett grannland. En vän till mig hävdar att detta bara gäller mexikaner och inte kanadensare. Här behöver jag hjälp. Får jag äga kanadensare?
- Jag har en granne som insisterar på att han ska arbeta på sabbaten. 2:a moseboken 35:2 är helt på det klara med att han måste dräpas. Är jag moraliskt ansvarig för att göra detta själv?
- En av mina vänner menar att även om det är en styggelse att äta skaldjur (3:e moseboken 11:10), så är homosexualitet värre. Jag håller inte med. Vem av oss har rätt?
- Min morbror har en gård. Han syndar mot 3:e moseboken 19:19 eftersom han planterar olika grödor på samma jord. Hans fru är inte mycket bättre eftersom hon går klädd i kläder som är gjorda av mer än ett tygmateriel (vanligen en blandning av bomull och polyester). Han har också den fula ovanan att svära mycket. Är det verkligen helt nödvändigt att vi samlar HELA byn bara för att stena dem ( 3:e moseboken 24:10-16)? Är det inte lika lätt att bränna dem till döds på ett familjebål som vi brukar göra med människor som ligger med sina släktingar (3:e moseboken 20:14)?
Människan och dess kulturer har verkligen präglat dessa bibelställen (och Gud har felaktigt utpekats som en blodtörstig Gud som vill straffa oss), men liksom när Paulus talar om att män inte bör ha långt hår o.s.v. går det att läsa dessa ställen ur ljuset av Jesus (detta måste vara ens tolkningsmall, tillsammans med bön och tro) och ändå få ut något av dem. Kanske handlar det om att leva i tro, ta vara på vilodagen och någon gång koncentrera sig på Gud och inte på allt annat o.s.v. När det i GT står om kläder kan det idag för oss betyda att vi inte ska snacka skit bakom varandras ryggar. Det ger idag en falsk bild av oss och gör oss till dåliga representanter för det glada budskapet. Jesus ger sådana här lagställen helt nya innebörder. Ibland gör han tydliga markeringar mot människans tolkning av buden. Öga för öga och tand för tand, blir istället älska dina fiender och vänd andra kinden till (bl.a. Matt 5). Jesus förklarar att det är tro som gäller och Paulus spinner vidare på det. Han talar t.o.m. om att vi inte ska bekymra oss så mycket om vad vi stoppar i oss (i förhållande till alla matregler som judarna hade t.ex. det om skaldjur). Det är vad vi gör, tänker och säger som är viktigt. Allt är tillåtet så länge det inte tar makten över dig (1 Kor).
Slutligen vill jag bara påpeka att jag absolut inte vill att Åke Green ska bli fälld. Han måste ju ha rätt att tolka Bibeln på sitt sätt och att vara dum eller ha dålig källkritik borde inte kunna leda till fängelsestraff. I så fall blir det svårt att dra gränsen för vad man får och inte får säga och ingen kommer längre våga debattera någonting i Sverige. Åke Green använde sig av mindre lyckade formuleringar (cancersvulst) och drog konstiga slutsatser i sin predikan (homosexuella och AIDS), men han har rätt att tro så. Så länge han inte uppmanar till hets mot homosexuella. Det gjorde han inte, han sa att vi ska älska de här människorna eftersom Gud hatar synd, men inte syndaren. Stefan Swärd påpekar i en bra artikel i aftonbladet att det är bara Nordkorea och Saudiarabien som har sådana inskränkande lagar mot religionsfriheten. Swärd påpekar också att om det varit en Imam så hade de som anklagat honom lidit av islamofobi, men när en pastor eller präst säger något tokigt är det alltid helt ok att kritisera. Det är nästan inne och populärt att klanka ner på kristendomen. För det är ju "vår" egen religion. Vi i Sverige har varit kända för en fri och öppen debatt särskilt när det gäller sex, ska vi nu bura in folk som inte tycker som andra?
Kristen musik
Begreppet "kristen musik" är ett av de mest märkliga begrepp som jag vet. Musik kan väl bara vara musik eller? Tydligen är det i Sverige viktigt att göra en uppdelning mellan den musik som spelas av "vanligt folk" (satanister, new age:are, rasister o.s.v. räknas in här) och de som sjunger om Gud. Mycket beror väl på att många känner sig provocerade av musik som verkligen uppmanar folk till att ändra på sina liv och börja tro på Jesus o.s.v. en annan anledning är nog att det finns så mycket simpel popmusik och snabbproducerade (och inte särskilt nyskapande) skivor på den "kristna"¨scenen. Men det gäller ju även den tidiga punken, för att inte tala om alla fame factory- och idolutgivningar. Oavsett hur bra eller dålig musik man spelar så spelar man väl rock om man spelar rock?
Texten är en del av musiken och det påverkar i många fall vad man tycker om en artist. Jag har dock alltid valt musiken i första hand. Sedan kan man ju också mer eller mindre uppskatta poetiska texter och ärliga funderingar om livets svårigheter jämfört med raka (och enligt vissa naiva) budskap. Men det handlar ju mer om smak och i så fall kan man ju ha hur många indelningar som helst: punkmusik med lätt politiska texter, amerikansk hip-hop utan sexsyftningar i texterna (en väldigt liten kategori), brittpop med texter om kärlek till 16-åriga tjejer o.s.v.
Märkligt nog finns det ju artister som faktiskt sjunger om Gud och sin tro utan att hamna i facket "kristen" musik. I USA finns det en uppsjö (Mary Mary, P.O.D., Creed o.s.v. Särkert varannan artist talar om att de tror på Gud någon gång därborta), men de förekommer även i Sverige (Blindside t.ex.). U2 är ett band med mycket ärliga och spännande texter och visst får de kritik för att vara för politiska eller religiösa ibland, men de hamnar aldrig i något fack. De är ett bra pop-band!
Många "kristna" artister klagar över det faktum att det är så svårt att komma ut i världen och spela och bli större, då det finns så mycket fördomar mot "kristen" musik. Det vore ju synd om det var så och i undantagsfall kan det väl stämma, då det naturligtvis finns riktigt bra musik även på den kristna scenen. Men hela grejen är ju att det finns en "kristen" musiscen och den är till stor del skapad och upprätthållen av dem (oss) själva.
Som kristen och musiker får man ofta höra: "Du spelar väl i ett kristet band?" Det är inte alls lika ofta man hör någon tala om kristna bilreparartörer, kristna cyklister eller kristna professorer. För alla dem så är det ok att ha en personlig tro utan att de måste profilera sig som kristna i sitt yrke och använda yrket bara för att berätta det glada budskapet. Inte ens en konstnär får särskilt ofta höra att han eller hon borde måla Jesus som uppstår från graven istället för en vacker blomsteräng. Men är man musiker så verkar kraven vara helt andra.
Nu är det ju förstås så att det ligger i själva musikyrkets konstnärliga grund att förmedla något budskap och det är inte lika tydligt för en cyklist. Om man ser budskapet som musikkonstens kärna så är det kanske inte så konstigt att det finns musik som kallas kristen.
Jag är av den uppfattningen att alla har fått en gåva av Gud, en gåva som man inte ska kasta bort (sin talent) utan använda, men det finns många sätt att använda den på. En snickare, som är jätteduktig, måste inte göra skyltar som det står "Jesus älskar dig" på hela tiden utan kan lika gärna bygga trappräcken och i sig själv vara en kristen förebild och medmänniska bland sina arbetskollegor. Dessutom är jag inte säker på att de där Jesusskyltarna alltid är bästa vägen för att nå nya själar. Ett nära samtal med en vän om de djupa frågorna efter många år av förtroende kan också bära rik frukt. Många människor blir bara provocerade och skrämda av direkta budskap och uppmaningar och vår uppgift kan ju knappast vara att pressa in tro hos folk. Den typen av mission har redan skett i alltför stor utsträckning.
Vi har som sagt fått olika gåvor och också olika uppgifter tror jag. Det finns säkerligen band som fått i uppgift att ge tydliga vittnesbörd från scenen och turnéra runt i kyrkliga sammanhang för att inspirera ungdomar. Men jag tror också det finns band som fått i uppgift att spela på rökiga rockklubbar bland "vanligt" folk. Det handlar inte om att gömma sin tro (det vore ju fånigt). Det handlar om att göra den musik man tycker om och står för på ett ärligt sätt och med texter man tycker är vackra. Man måste ju kunna göra låtar om skogen och ändå kunna vara kristen eller? Om man är musiker i ett populärt pop-band rör man sig i kretsar som många andra kristna kanske aldrig når. Jag tror det är oerhört viktigt med en kristen medmänniska där och det kan lika gärna var den musikerns uppgift som att han eller hon ska predika med sina texter.
Jag tror att Gud har gett oss gåvan att kunna spela musik och precis som med allt annat så kan man bruka eller missbruka den gåvan, men det finns inte rock och kristen rock. Det finns bara rock. När man bestämmer sig för att det finns kristen musik så hamnar man tyvärr bara i den grop som vi kristna så ofta faller i; dömandets djupa brunn. Vem är kristen? Vad är kriterierna? Är de tillräckligt kristna för att komma och spela? Kan de verkligen vara kristna när de säger så där? Jag tror bara det leder till att vi mister kontakten med världen och skapar en bubbla där vi inte når någon. Att göra otroligt vacker och poetisk musik tycker jag mycket väl kan vara en hyllning till Gud utan att man säger något från scen och jag tror att vissa människor berörs mer av en mystisk text med ett budskap man själv får lyfta fram om man vill.
Slutligen vill jag bara säga att jag gillar massor med band som säger att de spelar "kristen" musik och jag tycker det är fantastiskt härligt med raka budskap ibland, men kanske kan det ibland hindra oss mer än det utvecklar oss. Jag tror att vi behöver artister som är tydliga med sin tro, men jag tror inte vi behöver begreppet "kristen" musik. All musik borde lovsjunga Gud.
Texten är en del av musiken och det påverkar i många fall vad man tycker om en artist. Jag har dock alltid valt musiken i första hand. Sedan kan man ju också mer eller mindre uppskatta poetiska texter och ärliga funderingar om livets svårigheter jämfört med raka (och enligt vissa naiva) budskap. Men det handlar ju mer om smak och i så fall kan man ju ha hur många indelningar som helst: punkmusik med lätt politiska texter, amerikansk hip-hop utan sexsyftningar i texterna (en väldigt liten kategori), brittpop med texter om kärlek till 16-åriga tjejer o.s.v.
Märkligt nog finns det ju artister som faktiskt sjunger om Gud och sin tro utan att hamna i facket "kristen" musik. I USA finns det en uppsjö (Mary Mary, P.O.D., Creed o.s.v. Särkert varannan artist talar om att de tror på Gud någon gång därborta), men de förekommer även i Sverige (Blindside t.ex.). U2 är ett band med mycket ärliga och spännande texter och visst får de kritik för att vara för politiska eller religiösa ibland, men de hamnar aldrig i något fack. De är ett bra pop-band!
Många "kristna" artister klagar över det faktum att det är så svårt att komma ut i världen och spela och bli större, då det finns så mycket fördomar mot "kristen" musik. Det vore ju synd om det var så och i undantagsfall kan det väl stämma, då det naturligtvis finns riktigt bra musik även på den kristna scenen. Men hela grejen är ju att det finns en "kristen" musiscen och den är till stor del skapad och upprätthållen av dem (oss) själva.
Som kristen och musiker får man ofta höra: "Du spelar väl i ett kristet band?" Det är inte alls lika ofta man hör någon tala om kristna bilreparartörer, kristna cyklister eller kristna professorer. För alla dem så är det ok att ha en personlig tro utan att de måste profilera sig som kristna i sitt yrke och använda yrket bara för att berätta det glada budskapet. Inte ens en konstnär får särskilt ofta höra att han eller hon borde måla Jesus som uppstår från graven istället för en vacker blomsteräng. Men är man musiker så verkar kraven vara helt andra.
Nu är det ju förstås så att det ligger i själva musikyrkets konstnärliga grund att förmedla något budskap och det är inte lika tydligt för en cyklist. Om man ser budskapet som musikkonstens kärna så är det kanske inte så konstigt att det finns musik som kallas kristen.
Jag är av den uppfattningen att alla har fått en gåva av Gud, en gåva som man inte ska kasta bort (sin talent) utan använda, men det finns många sätt att använda den på. En snickare, som är jätteduktig, måste inte göra skyltar som det står "Jesus älskar dig" på hela tiden utan kan lika gärna bygga trappräcken och i sig själv vara en kristen förebild och medmänniska bland sina arbetskollegor. Dessutom är jag inte säker på att de där Jesusskyltarna alltid är bästa vägen för att nå nya själar. Ett nära samtal med en vän om de djupa frågorna efter många år av förtroende kan också bära rik frukt. Många människor blir bara provocerade och skrämda av direkta budskap och uppmaningar och vår uppgift kan ju knappast vara att pressa in tro hos folk. Den typen av mission har redan skett i alltför stor utsträckning.
Vi har som sagt fått olika gåvor och också olika uppgifter tror jag. Det finns säkerligen band som fått i uppgift att ge tydliga vittnesbörd från scenen och turnéra runt i kyrkliga sammanhang för att inspirera ungdomar. Men jag tror också det finns band som fått i uppgift att spela på rökiga rockklubbar bland "vanligt" folk. Det handlar inte om att gömma sin tro (det vore ju fånigt). Det handlar om att göra den musik man tycker om och står för på ett ärligt sätt och med texter man tycker är vackra. Man måste ju kunna göra låtar om skogen och ändå kunna vara kristen eller? Om man är musiker i ett populärt pop-band rör man sig i kretsar som många andra kristna kanske aldrig når. Jag tror det är oerhört viktigt med en kristen medmänniska där och det kan lika gärna var den musikerns uppgift som att han eller hon ska predika med sina texter.
Jag tror att Gud har gett oss gåvan att kunna spela musik och precis som med allt annat så kan man bruka eller missbruka den gåvan, men det finns inte rock och kristen rock. Det finns bara rock. När man bestämmer sig för att det finns kristen musik så hamnar man tyvärr bara i den grop som vi kristna så ofta faller i; dömandets djupa brunn. Vem är kristen? Vad är kriterierna? Är de tillräckligt kristna för att komma och spela? Kan de verkligen vara kristna när de säger så där? Jag tror bara det leder till att vi mister kontakten med världen och skapar en bubbla där vi inte når någon. Att göra otroligt vacker och poetisk musik tycker jag mycket väl kan vara en hyllning till Gud utan att man säger något från scen och jag tror att vissa människor berörs mer av en mystisk text med ett budskap man själv får lyfta fram om man vill.
Slutligen vill jag bara säga att jag gillar massor med band som säger att de spelar "kristen" musik och jag tycker det är fantastiskt härligt med raka budskap ibland, men kanske kan det ibland hindra oss mer än det utvecklar oss. Jag tror att vi behöver artister som är tydliga med sin tro, men jag tror inte vi behöver begreppet "kristen" musik. All musik borde lovsjunga Gud.