Bästa konsertuppleveleser
Det var längesedan jag gjorde en lista, här följer en som var svår att göra. En konsertupplevelse kan vara så mycket. Jag har vägt in många olika saker. Första gången man upplever en stor konsert, kan konkurrera ut den som egentligen var bäst musikaliskt. En annan sak som påverkar upplevelsen är om man blev positivt överraskad eller besviken.
1. Loney Dear - på Spot 2006
2. Petra - i Forserum 1994
3. Mogwai - på Accelerator 2003
4. Sigur Rós - på KB 2002
5. Bride - på Rock Out 1996
6. Stryper - på Gullbranna 2006
7. DC Talk - i Skandinavium 1995
8. this beautiful mess - på DP 2001
9. Selfmindead - på DP 2001
10.Attention - på Junction 1995
1. Loney Dear - på Spot 2006
2. Petra - i Forserum 1994
3. Mogwai - på Accelerator 2003
4. Sigur Rós - på KB 2002
5. Bride - på Rock Out 1996
6. Stryper - på Gullbranna 2006
7. DC Talk - i Skandinavium 1995
8. this beautiful mess - på DP 2001
9. Selfmindead - på DP 2001
10.Attention - på Junction 1995
A Series of Unfortunate Events
Segraren i Tour de France var dopad. Justin Gatlin (som delar världsrekordet på 100 meter) har nu också åkt fast. Ibland känns det som att stora delar av idrotten bara borde läggas ner. Detta gäller alldeles särskilt löpgrenar i friidrott och cykelsport (för några år sedan hade jag nog räknat in längskidåkning också). Det är så många som fuskar att man inte längre kan njuta av sporterna (till saken hör...då inte:-) att jag aldrig intresserat mig särskilt mycket för cykelsport). När någon vinner ett lopp oväntat överlägset, eller skrällvinner som nykomling, eller kommer från ett land med dålig dopinghistoria, så kan man bara vara skeptisk.
Det finns säkert ett gäng löpare som aldrig ens tänkt på att fuska och kämpar stenhårt för att tillslut vinna OS, som bara får höra att de garanterat är dopade. Allt beror på fuskarna som förstör idrotten. I fobollen handlar det om mutor och skattefusk, vilket leder till att t.ex. Inter nu har tilldelats ligatiteln (scudetton) från ifjol. Hur kul kan det vara att få nu?
En annan sak som kan irritera är att resa. Det är ganska sällan det går smärtfritt att ta sig någonstans, särskilt om man beger sig iväg med SJ. SJ har, förutom världens sämsta biljettsystem där man måste beställa antingen månader innan eller precis 24 timmar innan för att ha råd att åka och sedan omöjligen kan avboka eller ändra sina resor, en otrolig förmåga att se till att man inte kommer i tid. Jag har stått still i skogen utanför Nässjö i 2 timmar, gått av tåg mitt i skogen och hoppat in i redan fulla X2000, fått ta in ett annat tågs resenärer mitt på Öresundsbron, väntat i Alvesta 4 timmar o.s.v. Jag har gjort det mesta, men det är högst en gång på tre som jag kommer i tid och jag har därför lärt mig att aldrig planera en resa med mindre än två timmars marginal till det jag ska företa mig.
På den senaste turnén med mitt band (http://www.lampshade.dk/) så fick jag dock uppleva några av de mest påfrestande resorna hittills. Efter en mycket lyckad spelning i Tyskland skulle vi vidare till Polen. Vi gick upp vid 8 på morgonen för att hinna ta oss från Oldenburg och komma fram till Lubiaz i Polen klockan 17.00 då vårt soundcheck skulle starta. På vägen skulle vi dock göra en avstickare då vi tagit med oss för få skivor och sålt slut alla i Tyskland. En praktikant på vårt skivbolag mötte oss vid en bensinmack efter att ha kört en timma med bil för vår skull. Efter denna avstickare upptäckte vår eminenta chaufför (tillika min ohängde bror) att vi kunde ta en genväg på en ny motorväg för att ta in den tid vi missat. Detta hade varit ett utmärkt förslag om motorvägen varit färdig, men det visade sig att den inte var det på fyra ställen och skyltningen för hur man skulle köra runt (umleidung) var lika dålig som de andra vägarna var små, så när vi tillslut nådde polska gränsen hade vi tappat en sisådär 5 timmar. Vi insåg att soundcheck skulle bli tufft att hinna, men till vår spelning 23.30 fanns det fortfarande gott om tid. Därför stannade vi i Polen för att kolla in de låga priserna på ett varuhus. Vår sångerska meddelade glatt att man skulle dela de polska priserna med 4 för att få priset i svenska kronor och vi häpnade över hur solglasögon kunde kosta 4 kronor och letade upp en massa skivor som ingen ville ha, fast ingen av oss behövde varken det ena eller det andra. Efter att vår ekonomiansvariga gitarrist kollat på ett kvitto från Forex stod det dock klart att man skulle dubbla priserna för att se vad det kostade och köplusten i detta turistanpassade varuhus minskade något:-) Efter denna andra avstickare skulle vi ta motorväg A4 mot Wroclaw och svänga av efter kanske en timma, vi tog väg 4 mot Wroclaw trots att min bror tyckte det var konstigt att vi inte körde på den motorväg vi kört in i landet på igen. Det visade sig förstås att han hade rätt, det fanns en motorväg A4 och en liten, liten landsväg som också hette 4. Efter att vi klarat oss förbi ett gäng grabbar som ville tvätta våra fönster mot betalning följde en mardrömsresa på en guppig väg fylld av lastbilar som gjorde livsfarliga omkörningar. Klockan 21.30 var vi framme i staden där vi skulle svänga in mot Lubiaz och där körde vi förstås vilse, då våra kartor visade sig vara något knapphändiga. En taxichafför ledde oss ut ur staden på rätt ställe mot lite betalnig, men trots detta var vi ännu inte framme när klockan slog 23 och det var nu kolmörkt utanför. Efter ett par panikfyllda mobilsamtal nådde vi slottet i Lubiaz, där vi skulle spela, klockan 23.20. Vi fick köra i mellan ca. 5000 personer och parkerade jämte utescenen 23.25, bytte om i bilen, tog upp instrumenten på scen och gjorde en kanonspelning. Efteråt åt vi för första gången sedan klockan 14 och somnade gott slutligen gott bland lopporna på gamla militärmadrasser i en skola som festivalen lånat. (Historien om hur basisten fick ett getingstick på tungan får jag ta en annan gång)
Man skulle kunna tro att allt var över där, men efter att vi nästa dag tagit oss hem till Malmö, skulle vi vidare till Färöarna. Vi var i tid, klockan 9.00, på Kastrup och inväntade planet som skulle gå klockan 11. Klockan 15.30 var vi äntligen på väg, anledningen till förseningen var att man på Färöarna gjort den intressanta bedömningen att man bara behöver en flygplats och att det är helt rimligt att den ska vara placerad på den dimmigaste ön av alla. Vår spelning skulle vara 17.30 och det skulle ta en timma med flyg samt en timma från flygplatsen med buss. Våra, nu mycket små, förhoppningar om att ändå hinna dit i tid grusades då piloten inte lyckades landa i dimman och fick stiga igen. Vi fick istället flyga vidare en timma och nödlanda på Island. Efter mycket om och men landade vi på Färöarna vid 21.30 och det stod klart att vi inte skulle spela den dagen. Våra medresenärer Outlandish fick spela vid 03.30 istälet för 21 som de skulle. Och efter 25 minuter kom polisen och sa att nu får det räcka (extra kul för kompbandet som gav sig av vid typ 9 igen för att spla i Köpenhamn). Nästa dag fick vi vänta på besked till kolckan 18 då det meddelades att vi inte skulle spela alls, detta trots att vi meddelat dem klockan 10 dagen innan att det skulle bli problem och att de hade en massa små lokalband och en hel del utrymme tidsmässigt att flytta om på festivalen. Aldrig någonsin har vi varit med om något sämre. Konstigt att betala band för att komma över och inte göra någonting, vi förlorade också både tid och pengar på det hela (bl.a. i missad försäljning). Tre andra band, bl.a. ett från Schweiz som rest i tre dygn efter ett antal reseproblem på vägen, mötte samma öde.
Jag åkte hem nästa morgon och inledde då med att sitta i en timma utanför Outlandish:s stuga innan deras ljudkille tagit sig upp, fem minuter innan mitt flyg skulle gå nådde vi flygplatsen. Jag hann dock och kunde också hoppa på mitt tåg till Linköping i Malmö, för att sedan stå hela vägen hem:-)
Slutligen vill jag bara varna alla som tänkt sig att bada med sina förlovningsringar på. Se upp för strömmar och tänk på att fingrarna krymper i kylan. Det är inte roligt att tappa den ring som man satte på fingret och lovade evig trohet med. Detta gäller även om man tänkt på att byta ut sina ringar till bröllopet. Inte roligt alls...
Det finns säkert ett gäng löpare som aldrig ens tänkt på att fuska och kämpar stenhårt för att tillslut vinna OS, som bara får höra att de garanterat är dopade. Allt beror på fuskarna som förstör idrotten. I fobollen handlar det om mutor och skattefusk, vilket leder till att t.ex. Inter nu har tilldelats ligatiteln (scudetton) från ifjol. Hur kul kan det vara att få nu?
En annan sak som kan irritera är att resa. Det är ganska sällan det går smärtfritt att ta sig någonstans, särskilt om man beger sig iväg med SJ. SJ har, förutom världens sämsta biljettsystem där man måste beställa antingen månader innan eller precis 24 timmar innan för att ha råd att åka och sedan omöjligen kan avboka eller ändra sina resor, en otrolig förmåga att se till att man inte kommer i tid. Jag har stått still i skogen utanför Nässjö i 2 timmar, gått av tåg mitt i skogen och hoppat in i redan fulla X2000, fått ta in ett annat tågs resenärer mitt på Öresundsbron, väntat i Alvesta 4 timmar o.s.v. Jag har gjort det mesta, men det är högst en gång på tre som jag kommer i tid och jag har därför lärt mig att aldrig planera en resa med mindre än två timmars marginal till det jag ska företa mig.
På den senaste turnén med mitt band (http://www.lampshade.dk/) så fick jag dock uppleva några av de mest påfrestande resorna hittills. Efter en mycket lyckad spelning i Tyskland skulle vi vidare till Polen. Vi gick upp vid 8 på morgonen för att hinna ta oss från Oldenburg och komma fram till Lubiaz i Polen klockan 17.00 då vårt soundcheck skulle starta. På vägen skulle vi dock göra en avstickare då vi tagit med oss för få skivor och sålt slut alla i Tyskland. En praktikant på vårt skivbolag mötte oss vid en bensinmack efter att ha kört en timma med bil för vår skull. Efter denna avstickare upptäckte vår eminenta chaufför (tillika min ohängde bror) att vi kunde ta en genväg på en ny motorväg för att ta in den tid vi missat. Detta hade varit ett utmärkt förslag om motorvägen varit färdig, men det visade sig att den inte var det på fyra ställen och skyltningen för hur man skulle köra runt (umleidung) var lika dålig som de andra vägarna var små, så när vi tillslut nådde polska gränsen hade vi tappat en sisådär 5 timmar. Vi insåg att soundcheck skulle bli tufft att hinna, men till vår spelning 23.30 fanns det fortfarande gott om tid. Därför stannade vi i Polen för att kolla in de låga priserna på ett varuhus. Vår sångerska meddelade glatt att man skulle dela de polska priserna med 4 för att få priset i svenska kronor och vi häpnade över hur solglasögon kunde kosta 4 kronor och letade upp en massa skivor som ingen ville ha, fast ingen av oss behövde varken det ena eller det andra. Efter att vår ekonomiansvariga gitarrist kollat på ett kvitto från Forex stod det dock klart att man skulle dubbla priserna för att se vad det kostade och köplusten i detta turistanpassade varuhus minskade något:-) Efter denna andra avstickare skulle vi ta motorväg A4 mot Wroclaw och svänga av efter kanske en timma, vi tog väg 4 mot Wroclaw trots att min bror tyckte det var konstigt att vi inte körde på den motorväg vi kört in i landet på igen. Det visade sig förstås att han hade rätt, det fanns en motorväg A4 och en liten, liten landsväg som också hette 4. Efter att vi klarat oss förbi ett gäng grabbar som ville tvätta våra fönster mot betalning följde en mardrömsresa på en guppig väg fylld av lastbilar som gjorde livsfarliga omkörningar. Klockan 21.30 var vi framme i staden där vi skulle svänga in mot Lubiaz och där körde vi förstås vilse, då våra kartor visade sig vara något knapphändiga. En taxichafför ledde oss ut ur staden på rätt ställe mot lite betalnig, men trots detta var vi ännu inte framme när klockan slog 23 och det var nu kolmörkt utanför. Efter ett par panikfyllda mobilsamtal nådde vi slottet i Lubiaz, där vi skulle spela, klockan 23.20. Vi fick köra i mellan ca. 5000 personer och parkerade jämte utescenen 23.25, bytte om i bilen, tog upp instrumenten på scen och gjorde en kanonspelning. Efteråt åt vi för första gången sedan klockan 14 och somnade gott slutligen gott bland lopporna på gamla militärmadrasser i en skola som festivalen lånat. (Historien om hur basisten fick ett getingstick på tungan får jag ta en annan gång)
Man skulle kunna tro att allt var över där, men efter att vi nästa dag tagit oss hem till Malmö, skulle vi vidare till Färöarna. Vi var i tid, klockan 9.00, på Kastrup och inväntade planet som skulle gå klockan 11. Klockan 15.30 var vi äntligen på väg, anledningen till förseningen var att man på Färöarna gjort den intressanta bedömningen att man bara behöver en flygplats och att det är helt rimligt att den ska vara placerad på den dimmigaste ön av alla. Vår spelning skulle vara 17.30 och det skulle ta en timma med flyg samt en timma från flygplatsen med buss. Våra, nu mycket små, förhoppningar om att ändå hinna dit i tid grusades då piloten inte lyckades landa i dimman och fick stiga igen. Vi fick istället flyga vidare en timma och nödlanda på Island. Efter mycket om och men landade vi på Färöarna vid 21.30 och det stod klart att vi inte skulle spela den dagen. Våra medresenärer Outlandish fick spela vid 03.30 istälet för 21 som de skulle. Och efter 25 minuter kom polisen och sa att nu får det räcka (extra kul för kompbandet som gav sig av vid typ 9 igen för att spla i Köpenhamn). Nästa dag fick vi vänta på besked till kolckan 18 då det meddelades att vi inte skulle spela alls, detta trots att vi meddelat dem klockan 10 dagen innan att det skulle bli problem och att de hade en massa små lokalband och en hel del utrymme tidsmässigt att flytta om på festivalen. Aldrig någonsin har vi varit med om något sämre. Konstigt att betala band för att komma över och inte göra någonting, vi förlorade också både tid och pengar på det hela (bl.a. i missad försäljning). Tre andra band, bl.a. ett från Schweiz som rest i tre dygn efter ett antal reseproblem på vägen, mötte samma öde.
Jag åkte hem nästa morgon och inledde då med att sitta i en timma utanför Outlandish:s stuga innan deras ljudkille tagit sig upp, fem minuter innan mitt flyg skulle gå nådde vi flygplatsen. Jag hann dock och kunde också hoppa på mitt tåg till Linköping i Malmö, för att sedan stå hela vägen hem:-)
Slutligen vill jag bara varna alla som tänkt sig att bada med sina förlovningsringar på. Se upp för strömmar och tänk på att fingrarna krymper i kylan. Det är inte roligt att tappa den ring som man satte på fingret och lovade evig trohet med. Detta gäller även om man tänkt på att byta ut sina ringar till bröllopet. Inte roligt alls...