robodan

Tidernas bästa OS är tillända, ja jag säger tidernas bästa. V har tagit fler guld procentuellt tidigare och gjort OS, som är nästan likvärdiga. Men i dagens konkurrens och nya grenar till trots, så hävdar jag ändå att det här OS:et slår ut allt. Till detta OS hade vi färre medaljhopp än förra gången, men vi tog betydligt fler och 7 av dem var GULD, det är nästan osannolikt. Att Björn Lind, Anja och curlinhgdamerna skulle kunna knipa ett guld var, det kunde man ju tro, men att tre kronor, ACO och sprintdamerna skulle göra det...det är magiskt bra. 

När jag ett tag innan OS slängde ut ett, enligt mig, väldigt optimistiskt tips på 11 medaljer innehållande 2 guld, så var det flera, bl.a. matsola, som ansåg att jag tog i för mycket. Det visade sig alltså att jag tog i alldeles för lite. Sverige tog 14 medaljer och av dem var som sagt 7 guld! Redan efter ett parn dagar ansåg jag OS vara en succé för svensk del. Jag hade varit nöjd med två guld i sprintstafett, ett brons för Anja och ett silver för ACO, men jag fick bli mer än nöjd. Och att vissa av ens tips ryker all världens väg är inte ett dugg tråkigt när det innebär svenska framgångar.

Det är svårt att ranka upplevelserna under OS. De var många och stora, men ett par minnen måste man lyfta fram så här i efterhand:

* Gulddag nummer 1, med Björn Linds överlägsenhet, Thobias Fredrikssons enorma vilja och framförallt tjejernas oväntade och magiska guld (det första svenska sedan 1994)

* Fredrik Nybergs snöpliga femteplats när han hade sin allra sista chans att ta medalj och var trea efter första åket. Han åkte för mesigt i andra helt enkelt. Anna Ottosson gjorde dock det som Nyberg inte klarade och tog en välförtjänt bronspeng.

* Två stafettfjärdeplatser. Där damernas i längstafetten var något tung, men i efterhand kändes som en framgång och där Carl-Johan Bergmans felskär i spurten på skidksyttestafetten var sjukt smärtsamt. Tänk att kunna ha sådana här "nära-medalj-upplevelser" (även Södergrens femteplats på skiathlon och Sara Kjellins i puckelpist) och ändå ha 14 medaljer att njuta av:-)

* Det efterlängtade stafettbronset!!!

* Anjas slalomguld efter knäont och humörsvängningar (p.g.a. kombinationen). Hon var så värd att äntligen ta det och det var minst lika skönt att Kostelic var en bra bit efter (även om man tvingas imponeras av denna fantastiska kroatiska)

* Kanske var ändå det största av allt när hockeydamerna gjorde årets bragd (ändast en medalj i fotbolls-VM eller ett utomhusvärldsrekord av Kajsa Bergqvist kan konkurrera enligt mig. Björn Lind kan vinna årets prestation på idrottsgalan, men bragdguldet ska hockeytjejerna ha) och besegrade USA i semifinalen. Innan turneringen fanns det nog inget jag var säkrare på än att Kanada och USA skulle mötas i den finalen. Min favorit i laget är helt klart Danjela Rundqvist som åker bäst skridsko i hela turneringen. Maria Rooth är den stora målskytten och teknikern, men jag tyckte ändå bäst om att se andrakedjan. Lagsammanhållningen i detta landslag är något att se upp till.

* Men nej, störst blir ändå hela tre kronors turnering. De började ok, gjorde några snygga mål och fick sedan storstryk av Ryssland 0-5. Jag tyckte redan innan turneringen att vi hade för dåligt lag; Mika Hannula och backarna höll inte måttet och jag trodde inte att Forsberg skulle komma tillbaka.

Men jag glömde bort hur Sverige spelade ut Kanada i Salt Lake City och hur Kanada sedan gick och tog OS-guld. Ryssland gjorde sin bästa match vid helt fel tillfälle. Ännu värre var det med Slovakien, som gjorde precis som Sverige brukade göra. De var som allra bäst i första matchen och blev sedan sakta sämre för att vara som sämst när det väl gällde storebror Tjeckien i kvartsfinalen (något som jag iaf lyckades tippa innan). Turneringens fiasko var förstås Kanada, som aldrig var riktigt bra och det stora utropstecknet blir ändå ständigt underskattade Finland som spelade sin andra raka final i ett mästerskap med de allra bästa spelarna. 

Nåväl, tillbaka till tre kronor. Bengt-Åke coachade kass och laget var konstigt sammansatt i flera matcher, spelet var sådär och även jag blev mycket besviken när man inte tog i för fullt mot Slovakien i sista matchen (läggmatch är att ta i, men fullt ös var det inte). Särskilt hårt var det förstås för dem som betalt massor av pengar för att se tre kronor på plats i den matchen.

Men sedan vände allt... I Salt Lake City gjorde vi en osannolik match mot Kanada (5-2), en stark match mot Tjeckien, där vi insåg att motståndet i turneringen trots allt var bra (2-1) och en enkel match mot Tyskland utan att behöva imponera helt (7-1), sedan var bensinen och motivationen slut. I Turin tog vi plattmatchen i början mot Ryssland (0-5) och sparade Tysklandsmatchen till kvarten mot Schweiz (6-2 efter att Sudden och Foppa imponerat), tog den osannolika matchen i semin mot Tjeckien (7-3) och vann slutligen den tuffa matchen mot bra motstånd i finalen mot Finland (3-2). Grymt!

Hockeylagets anseende har ofta varit befläckat (sexskandalen och de giriga strejkande NHL-spelarna, som inte ens kunde komma hem till Sverige direkt), men det är ett minne blott. Låt mig påminna om att Peter Forsberg och framförallt Mats Sundin (bl.a. även t.ex. Sedinbröderna) alltid (nästan) ställt upp i tre kronor och åkt till VM-turneringar med kort varsel. Och framförallt Sundin har ju gjort enormt bra ifrån sig och dominerat i turnering efter turnering. Foppa betalde miljoner för att kunna spela med Modo hela förra säsongen och gav dessutom reklaminkomster till Modos ungdomsverksamhet. Och i år visade laget flera gånger att de är lojala och patriotiska lagspelare som är stolta att dra på sig landslagströjan:

Holmström blev inte uttagen men kom glatt ändå när Näslund tackade nej.

Foppa riskerade att bli skadad för restan av säsongen för att få spela OS.

Man ställde in en träning för att se på tjejernas OS-final!

Och för att hinna med ett firande med svenska folket hemma i Stockholm betalade Mats Sundin typ en miljon för ett flygplan hem till Toronto. 

Bäst i laget var ändå P.J.Axelsson!

(Curlingguldet och ACO:s guld var också stora händelser, men har inte satt sig lika djupt. Kanske för att jag missade båda på TV! Curlingtjejernas sista sten och efterföljande glädjescener har jag dock tittat på många gånger. De var riktigt imponerande genom hela turneringen.)

---

Den stora smolken i glädjebägaren var att jag tack vare jobb och spelningar missade en del av OS, t.ex. damernas straffavgörande, tre kronors final, damernas storslalom, skidskyttedamernas masstart o.s.v. men jag kände ändå spänningen och fick rapporter från sportnördsvänner, så det enda som var riktigt jobbigt att missa var tre kronors final (såg fram till 1-1) speciellt som att jag hade lyckats spela in på fel dag och inte ens fick se matchen i efterhand.  Aldrig får man vara helt nöjd :-)