robodan

Det var en gång en man som arbetade på en klaffbro. Mannens jobb var att öppna och stänga bron så att stora segelbåtar kunde komma igenom under bron. Bron var också en tågbro, så det var väldigt viktigt att han hade koll på klockan och bara höjde och sänkte bron när det inte kom något tåg fr då skulle tåget och alla dess passagerare rasa ner i havet mot en säker död. Mannen var väldigt duktig på sitt jobb och alla tåg och båtar kunde åka säkert över bron varje dag.

En dag hade mannen sin son med på jobbet, en otroligt söt liten pojke som var mannens lilla skatt. Sonen lekte i kontrollrummet medan mannen arbetade. Det hade det roligt tillsammans och pojkens ögon glittrade. De satt ner och åt lunch och pratade om lekis och livet. det var en härlig dag.

En stor segelbåt kom åkande under bron och efterson nästa tåg inte skulle komma frrän om 20 minuter fanns det tid att öppna och stänga bron. Mannen satte igång och märkte inte att sonen gav sig ut från kontrollrummet för at titta på båtarna och leka. Medan segelbåten for igenom klingade det i kontrollrummet.

Tåget var redan på väg. Det skulle komma lite för tidigt. Mannen skyndade sig att koppla om spakarna. Han var tvungen att stänga bron så fort båten hade passerat. Han vände sig om för att säga till sin son att hjälpa till med att hålla koll, eftersom detta skulle bli spännande och roligt för pojken, men sonen syntes inte till. Var kunde han vara?

Mannen tittade oroligt ut genom kontrollrummets fönster för att se om hans son hade klättrat ut någonstans. det är väldigt farligt att klättra på en bro, så han hoppades verkligen att så inte var fallet. Till sin lättnad upptäckte han inte sonen och tänkte att han nog hade tagit trappan ner till marken...men så upptäckte han plötsligt sin son. Långt ute på bron klättrade han på en bjälke. Han ville väl se båtarna på nära håll. Mannen skrek till av rädsla när han insåg att sonen hade klättrat ut precis till det ställe där klaffen går ihop. Han försökte ropa till sonen, men det var alldeles för långt bort. Med panik i blicken såg han hur tåget var på väg. Om han inte stängde bron nu, så skulle hundratals människor dö.

Det kändes som om mannens inre slets sönder. Han stod inför ett omöjligt val. Han kunde ju inte låta sin egen son krossas för hans hand. Tåget närmade sig. Nu måste han dra i spakarna, annars skulle det vara försent. Mannen kved av ångest. Han visste vad han måste göra.

Bron skakade till lite, ett brummande ljud hördes och sakta började bron röra sig neråt. Mannen vände bort sitt ansikte. Han kunde inte se på när sonen krossades under betongmassorna. Det kändes som ett år hade passerat innan han hörde den dova dunsen, som berättade att klaffen hade gått igen. Nästan sekunden efter passerade tåget fullt med intet ont anande människor, som just hade blivit räddade från en säker död. Mannen skrek och hoppade och grät. Han slet sönder sin tröja och slog vilt på fönstret. Ett par resenärer vinkade glatt mot honom, de trodde att han bara vinkade till dem. De såg inte riktigt. De förstod inte vilket fruktansvärt offer mannen hade behövt göra för att rädda dem. Han offrade sin egen son.

(ingen klokren liknelse kanske och kanske lite overklig, särksilt det där med ett tåg som kommer för tidigt. Den här sonen villade ju bort sig själv. Jesus var dock själv medveten om att han tog på sig alla människors skuld, men bilden av offret är sig ganska lik iaf)  

---

Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. (Jes 53)