robodan

Ishockey-VM är en B-turnering. Det har jag länge hävdat. Den spelas varje år, vilket är på tok för mycket och alla de bästa spelarna är inte med. Är inte de bästa med kan man ju knappast kalla en turnering för ett VM. Andra år har Tre kronor misslyckats rejält i de storturneringar där proffsen har deltagit och därför har VM kännts som en liten chans till revansch och man har intalat sig att det är ganska viktigt ändå. Vissa år har också många proffs kommit.

Men i år har ju Tre Kronor vunnit OS-guld. Nästan inga proffs har kommit. Och ändå tittar jag. Kanske är det för att se om vi kan ta en dubbel i år och vinna allt. Kanske är det för att se om ett nederlagstippat lag kan vinna när andra har misslyckats (har alltid gillat underdogs). Jag vet faktiskt inte. Kanske är jag bara alldeles för glad i sport? :-)

Champions Leuge-finalen (en betydligt större sporthändelse, även om den också tappar på att den spelas varje år och har för många matcher, för att håva in mer pengar) igår var stor undehållnig. Henke Larsson var faktiskt matchhjälte. Jag ger media rätt när de prisar honom idag. Det var fantastiskt kul att få se den ödmjuka och lojala henke ligga bakom segern i världens största klubblagsmatch. Lite synd var det om Arsenal som gjorde en jättematch med tio man. Henry var fantastiskt sportsam efteråt. Han är en stor idrottsman.

Mika Hannula har jag tidigare kritiserat. I VM har han varit en fantastisk frenetisk kämpe och varit värd att göra mål i varje match. Igår gjorde han tre. Hatten av för Hannula.

Trots att jag kritiserade matsola lite (nån gång ska vara den första) stämmer jag in med honom och hävdar att fotboll är en större sport än ishockey! Jag längtar till fotbolls-VM.

Tittade lite på Algarve cup en dag. Sverige spelade, som vanligt numera, dåligt och blev lätt bortmanövrerade av Tyskland. Jag tycker faktiskt det känns som att damfotbollen tagit ett antal steg tillbaka. Bara Tyskland, Brasilien och möjligen USA (kanske, kanske Norge också) kan komma upp till en någotsånär standard. Det känns som om det spelas mycket sämre fotboll nu än det gjorde i ex. EM 2001.  Kanske är det mest Sverige som har tappat, men jag hade en helt annan respekt för damfotbollen tidigare än jag har nu. Det är alldeles för många lobbskott i mål bakom de små målvakterna (minska målburarna?), fel inkast, och extremt dåliga domarinsatser. Missförstå mig inte. Jag gillar damfotboll och följer framförallt landslaget lika nervöst och engagerat varje gång, tycker Hanna Ljungberg är ojämfart bäst och Malin Andersson är otroligt överskattad, men jag är besviken på hur matcherna ser ut numera. Det är kanske inte så att damfotbollen i stort går bakåt, men den går väldigt långsamt framåt och Sverige står helt stilla. 

I matchen mellan Sverige och Tyskland dömde domaren gult kort för en hands där den svenska backen hade ryggen mot bollen och jag vet inte hur många gånger jag har sett frisparkar delas ut bara man vidrör motståndaren. Frisparken som föranledde Tysklands segermål mot Sverige i finalen 2001 är ett exempelt på usel domarinsats. Det måste arbetas mycket mer på att damfotboll ska bli proffsigt om det ska kunna tas på allvar. Damerna måste få så mycket pengar att de kan leva på det. Annars får vi leva med rapporter om att tjejerna är dåligt tränade. Och om de blir nervösa av att göra "beeptestet" eller väljer semester i Thailand före en Europacupfinal tappar de naturligtvis respekt ute i stugorna. Domarna måste inte nödvändigtvis vara kvinnor. När det finns tillräckligt många duktiga domartjejer så kan de naturligtvis vara med och döma (och då finns det inget som hindrar dem från att döma herrmatcher också), men tills dess blir det bara fånigt att det ska skakas fram en tjej från Nigeria, som knappt vet vad offside är till VM-turneringarna. 

Vi måste ta tjejerna på allvar. De ska ha kritik när de spelar dåligt och det ska inte vara någon puttinutt och mysstämning över deras matcher (som det var på TV4 03, samma kanal som fullständigt bespottat EM två år tidigare). Idrott handlar om att kämpa väl, göra sitt bästa o.s.v. javisst! Men på proffsnivå handlar det om att prestera och försöka vinna. Det är därför idrott finns både på hobbynivå och proffsnivå. Malin Anderssons frisparksmål i semifinalen mot Kanada var underbart härligt, men det var en målvaktstabbe och inget annat och Caroline Jönsson, som var Sveriges bästa målvakt i många år, har gjort avgörande målvaktstavlor (vad betyder egentligen målvaktstavla?) i flera stora matcher.

PS. Malin Andersson var grymt bra i VM 95 och gjorde några kanonmål mot Tyskland

Tidernas bästa OS är tillända, ja jag säger tidernas bästa. V har tagit fler guld procentuellt tidigare och gjort OS, som är nästan likvärdiga. Men i dagens konkurrens och nya grenar till trots, så hävdar jag ändå att det här OS:et slår ut allt. Till detta OS hade vi färre medaljhopp än förra gången, men vi tog betydligt fler och 7 av dem var GULD, det är nästan osannolikt. Att Björn Lind, Anja och curlinhgdamerna skulle kunna knipa ett guld var, det kunde man ju tro, men att tre kronor, ACO och sprintdamerna skulle göra det...det är magiskt bra. 

När jag ett tag innan OS slängde ut ett, enligt mig, väldigt optimistiskt tips på 11 medaljer innehållande 2 guld, så var det flera, bl.a. matsola, som ansåg att jag tog i för mycket. Det visade sig alltså att jag tog i alldeles för lite. Sverige tog 14 medaljer och av dem var som sagt 7 guld! Redan efter ett parn dagar ansåg jag OS vara en succé för svensk del. Jag hade varit nöjd med två guld i sprintstafett, ett brons för Anja och ett silver för ACO, men jag fick bli mer än nöjd. Och att vissa av ens tips ryker all världens väg är inte ett dugg tråkigt när det innebär svenska framgångar.

Det är svårt att ranka upplevelserna under OS. De var många och stora, men ett par minnen måste man lyfta fram så här i efterhand:

* Gulddag nummer 1, med Björn Linds överlägsenhet, Thobias Fredrikssons enorma vilja och framförallt tjejernas oväntade och magiska guld (det första svenska sedan 1994)

* Fredrik Nybergs snöpliga femteplats när han hade sin allra sista chans att ta medalj och var trea efter första åket. Han åkte för mesigt i andra helt enkelt. Anna Ottosson gjorde dock det som Nyberg inte klarade och tog en välförtjänt bronspeng.

* Två stafettfjärdeplatser. Där damernas i längstafetten var något tung, men i efterhand kändes som en framgång och där Carl-Johan Bergmans felskär i spurten på skidksyttestafetten var sjukt smärtsamt. Tänk att kunna ha sådana här "nära-medalj-upplevelser" (även Södergrens femteplats på skiathlon och Sara Kjellins i puckelpist) och ändå ha 14 medaljer att njuta av:-)

* Det efterlängtade stafettbronset!!!

* Anjas slalomguld efter knäont och humörsvängningar (p.g.a. kombinationen). Hon var så värd att äntligen ta det och det var minst lika skönt att Kostelic var en bra bit efter (även om man tvingas imponeras av denna fantastiska kroatiska)

* Kanske var ändå det största av allt när hockeydamerna gjorde årets bragd (ändast en medalj i fotbolls-VM eller ett utomhusvärldsrekord av Kajsa Bergqvist kan konkurrera enligt mig. Björn Lind kan vinna årets prestation på idrottsgalan, men bragdguldet ska hockeytjejerna ha) och besegrade USA i semifinalen. Innan turneringen fanns det nog inget jag var säkrare på än att Kanada och USA skulle mötas i den finalen. Min favorit i laget är helt klart Danjela Rundqvist som åker bäst skridsko i hela turneringen. Maria Rooth är den stora målskytten och teknikern, men jag tyckte ändå bäst om att se andrakedjan. Lagsammanhållningen i detta landslag är något att se upp till.

* Men nej, störst blir ändå hela tre kronors turnering. De började ok, gjorde några snygga mål och fick sedan storstryk av Ryssland 0-5. Jag tyckte redan innan turneringen att vi hade för dåligt lag; Mika Hannula och backarna höll inte måttet och jag trodde inte att Forsberg skulle komma tillbaka.

Men jag glömde bort hur Sverige spelade ut Kanada i Salt Lake City och hur Kanada sedan gick och tog OS-guld. Ryssland gjorde sin bästa match vid helt fel tillfälle. Ännu värre var det med Slovakien, som gjorde precis som Sverige brukade göra. De var som allra bäst i första matchen och blev sedan sakta sämre för att vara som sämst när det väl gällde storebror Tjeckien i kvartsfinalen (något som jag iaf lyckades tippa innan). Turneringens fiasko var förstås Kanada, som aldrig var riktigt bra och det stora utropstecknet blir ändå ständigt underskattade Finland som spelade sin andra raka final i ett mästerskap med de allra bästa spelarna. 

Nåväl, tillbaka till tre kronor. Bengt-Åke coachade kass och laget var konstigt sammansatt i flera matcher, spelet var sådär och även jag blev mycket besviken när man inte tog i för fullt mot Slovakien i sista matchen (läggmatch är att ta i, men fullt ös var det inte). Särskilt hårt var det förstås för dem som betalt massor av pengar för att se tre kronor på plats i den matchen.

Men sedan vände allt... I Salt Lake City gjorde vi en osannolik match mot Kanada (5-2), en stark match mot Tjeckien, där vi insåg att motståndet i turneringen trots allt var bra (2-1) och en enkel match mot Tyskland utan att behöva imponera helt (7-1), sedan var bensinen och motivationen slut. I Turin tog vi plattmatchen i början mot Ryssland (0-5) och sparade Tysklandsmatchen till kvarten mot Schweiz (6-2 efter att Sudden och Foppa imponerat), tog den osannolika matchen i semin mot Tjeckien (7-3) och vann slutligen den tuffa matchen mot bra motstånd i finalen mot Finland (3-2). Grymt!

Hockeylagets anseende har ofta varit befläckat (sexskandalen och de giriga strejkande NHL-spelarna, som inte ens kunde komma hem till Sverige direkt), men det är ett minne blott. Låt mig påminna om att Peter Forsberg och framförallt Mats Sundin (bl.a. även t.ex. Sedinbröderna) alltid (nästan) ställt upp i tre kronor och åkt till VM-turneringar med kort varsel. Och framförallt Sundin har ju gjort enormt bra ifrån sig och dominerat i turnering efter turnering. Foppa betalde miljoner för att kunna spela med Modo hela förra säsongen och gav dessutom reklaminkomster till Modos ungdomsverksamhet. Och i år visade laget flera gånger att de är lojala och patriotiska lagspelare som är stolta att dra på sig landslagströjan:

Holmström blev inte uttagen men kom glatt ändå när Näslund tackade nej.

Foppa riskerade att bli skadad för restan av säsongen för att få spela OS.

Man ställde in en träning för att se på tjejernas OS-final!

Och för att hinna med ett firande med svenska folket hemma i Stockholm betalade Mats Sundin typ en miljon för ett flygplan hem till Toronto. 

Bäst i laget var ändå P.J.Axelsson!

(Curlingguldet och ACO:s guld var också stora händelser, men har inte satt sig lika djupt. Kanske för att jag missade båda på TV! Curlingtjejernas sista sten och efterföljande glädjescener har jag dock tittat på många gånger. De var riktigt imponerande genom hela turneringen.)

---

Den stora smolken i glädjebägaren var att jag tack vare jobb och spelningar missade en del av OS, t.ex. damernas straffavgörande, tre kronors final, damernas storslalom, skidskyttedamernas masstart o.s.v. men jag kände ändå spänningen och fick rapporter från sportnördsvänner, så det enda som var riktigt jobbigt att missa var tre kronors final (såg fram till 1-1) speciellt som att jag hade lyckats spela in på fel dag och inte ens fick se matchen i efterhand.  Aldrig får man vara helt nöjd :-)

En liten smolk i glädjebägaren är det svenska herrlaget i ishockey. Backsidan ser nu mycket svag ut. Niklas Kronwall spelar jättebra i NHL, men är ändå inte med i OS-laget p.g.a. skada!!! Kim Johnsson gör naturligtvis rätt som stannar hemma när frugan ska föda barn, men det känns tungt att vara utan en sådan världsback. Nu verkar det även som att vår sista storback Mattias Norström får stanna hemma. Jag kan inte se hur vi ska kunna vinna OS-guld med den backuppsättningen vi har kvar (jag tror Lidström är överskattad).

Till råge på det så har Bengt-Åke Gustafssons idiotutagning av Mika Hannula fått större konsekvenser än jag hade befarat. Peter Forsberg är på plats, trots skada och det tvingar Sverige att vaska om i femmorna och spela med Hannula. Hur skönt hade det inte varit om Hannula istället var Micke Nylander, då skulle Sverige ha ett i stort sett lika slagkraftigt anfall oavsett om Foppa kom till spel eller ej. Och då hade jag inte heller blivit sur för att de tog hit honom i det skick han nu är, men nu undrar jag om man inte skulle hämta hem Nyllet istället.

Här sitter man och surar över en massa bom för Anna-Carin Olofsson, fjärdeplats i puckelpist och femteplats i jaktstart. Man börjar bygga upp teorier om att Sverige inte kan vinna guld i OS, att alla svenska idrottare drabbas av OS-frossan och inte kan prestera på normal nivå när det handlar om OS-guld och folkets press.

Sedan är det ju det här med att man rankar traditionell längdåkning högre än sprint och jag har t.o.m. blivit irriterad över att sprintstafetten kom med på bekostnad av tremilen.

Men allt det där är glömt nu!!!

Sverige vann två OS-guld och alla mina tips är redan förlorade. Två guld!!! I båda loppen såg det ut som att det inte skulle gå. Tjejerna såg ut att vara ämnade för fjärdeplatsen då Lina Andersson såg seg ut i näst sista backen på fjärdesträckan, men Anna Dahlberg åkte lysande och när det var dags fär spurt var Lina Andersson plötsligt urstark och krossade de andra. Inge Bråten sa att Norge kanske gladde sig med Sverige idag, särskilt p.g.a. Södergrens tunga femteplats. Jag kan också glädja mig med Norges Frode Estil (en skön kille) och hans fantastiska silver och tar Aamodt eller Kjus medaljer blir jag riktigt glad, men idag kändes det extra bra att Norge fick ta en fjärdeplats på damsidan och att den enormt formstarka Björn Lind lyckades spurta ner spurtkungen Hetland.

Norge komnmer ju trots allt krossa oss i medaljligan:-) Och samtidigt som Sverige vann sina guld krossade Norge ett av de största svenska guldhoppen; de svenska curlingtjejerna, med 10-3. Jag tror nog Sverige tar minst brons där ändå.

Jag måste bara göra ett kort inlägg om idrottsgalan, för i tider av dåliga sportårskrönikor, värdelösa krönikor i sportspegeln och fotbollsgalor som nästan får en att kasta upp var det underbart att se idrottsgalan på SVT igår. Det var rolig underhållning, artister av klass (även om man förstås gärna hade sluppit Charlotte Perelli &:co) och för en gång skull höll jag med om de flesta priserna. Det var underbart att se Anja få stå där och ta emot stående ovationer. Hon har presterat så enormt så länge och var verkligen värd det. Tack vare priserna årets prestation och årets nykomling kunde också Kajsa Bergqvist och Emma Green få sina priser som de var värda. Naturligtvis är Annika Sörenstam alltid värd pris, men hon har ju ändå ett Jerringpris och ett pris som årets idrottskvinna, samt två som världens bästa idrottskvinna att ha glänsande på hyllan.

Roligast var ändå att Tony Rickardsson äntligen fick pris. Jag har nästan alltid hållt på någon annan än honom, mycket beroende på att hans sport är relativt liten och att jag inte är särskilt intresserad av motorsport. Men nu var det ändå dags efter många års väntan. Det hela kryddades genialt av Robert Gustafsson. Humorn var av sällan skådad klass detta år. Allra roligast hade jag åt sport-dvd:n där de ändrat på alla svenska idrottsmisslyckande, samt en del andra svenska fadäser.

På det stora hela var det ett bra flyt och fin variation. Endast ett fåtal tal blev lite långa. Programledarna var också stabila.

Mitt förra inlägg om OS var verkligen positivt i överkant, även om det skulle kunna gå så. Konkurrensen är hård och svenska OS-hopp som Anna-Carin Olofsson kommer att få det tufft. Anna-Carin har tagit tre segrar i världscupen varav en i en jaktstart efter en storseger. Det är inte mycket om man jämför med många av hennes konkurrenter, som dessutom kommer att slipa formen till OS. Skjuter hon fullt, måste hon ändå åka väldigt bra. Tar hon en medalj har hon gjort succé.

För vårt största medaljhopp; Anja, så blir det också enormt svårt. Hon är dock den som har flest chanser och bör ta minst en medalj. Guld däremot krävs en stor prestation för. Hon är dock vårt allra största guldhopp. Både i storslalom och kombination är hon livsfarlig. Men i båda dessa grenar är Janica Kostelic nog faktiskt ett snäpp vassare och i grenar som Super G, Störtlopp och slalom är konkurrenterna många och tuffa.

Tre kronor har jag redan tippat som fyra och det är en prestation bara det. Damerna har en jättemöjlighet att ta brons, men de och Finland är väldigt jämnstarka och det kan gå hur som helst. I curling har vi två riktigt starka lag, speciellt damerna är riktigt bra, men för att vinna ett guld i curling krävs det mycket flyt och att vara på topp många dagar. I OS spelar USA och Kanada, som inte var med i EM och de är enormt svåra att möta. Jag tror ändå att damerna har en jättemöjlighet iaf till medalj.

Vi har två väldigt duktiga sprintlandslag också, där framförallt herrerna är farliga. I OS kommer dock åkare som tidigare inte satsat på sprinten under säsongen att vara med på ett helt annat sätt och det är trots allt bara tre som tar medalj. Sverige kommer garanterat ha flera bland de tio och i stafetten lätt bland de fem, men medalj är svårare. Damerna räcker nog inte till tyvärr. Marit Björgen kommer inte gå att stoppa och Beckie Scott, tyskorna, ryskorna och ytterligare norskor gör att svenskorna troligen får nöja sig med semifinal. Eventuellt får vi en finalplats.  Herrerna bör verkligen slåss om medaljerna t.o.m. guldet, men jag undrar om inte Hetland, Svartedal och Rotchev blir lite för svåra. Chans har vi verkligen dock.

Till förra OS hade vi en kanske ännu starkare trupp. Magdalena Forsberg hade vunnit världscupen flera år i rad och vann typ vart tredje lopp, Per Elofsson var världens bästa skidåkare och hockeylandslaget rankades etta i världen. I Snowboard hade vi dessutom en hel hög världscupledare och stjärnor. Men det blev inga guld och bara en handfull medaljer.

Summa sumarum blir ändå fem svenska medaljer. Ett guld tror jag tillslut vi får i ett OS: Anja i storslalom. Silver till curlingtjejerna och sedan tre brons. Ett till sprintherrarna individuellt och ett i deras stafett samt ett till Anja. Det känns ändå rätt bra att mitt mest negativa tips är fem medaljer. Det skulle kunna bli noll, men nej jag tror på minst fem.

Nu börjar det osa OS och det gäller att ladda upp inför ännu ett vinterspel där Sverige har massor med tillfällen att missa medaljer. Som vanligt har de svenska stjärnorna presterat i massor med olika grenar och t.o.m. en kille som Johan Röjler framgår i media som minst ett bronshopp. I år har dock vissa idrottare som Mattias Fredriksson och Björn Lind t.ex. en uppåtgående kurva så här nära inpå OS. Fortfarande lite för tidigt kanske, men inte så tidigt som vanligt då svenskarna är grymma i november och alla andra i februari. 

För skoj skull ska även jag ge mig in i dimman och presentera vad jag tror är en möjlig nedaljutdelning i OS. Jag tänker vara en smula positiv och en ganska stor smula får det nog bli.

Mitt tips (hopp):

2 Guld 4 Silver 5 Brons

Sverige tar två guld. Anja tar hem sitt i storslalom. Kostelic kan inte vinna allt och Anja har i år sett starkast ut i storslalom. Det andra guldet tar curlingdamerna, men det blir tufft mot Kanada i finalen.

Jag tror även att Anja tar hem ett silver i kombinationen, så länge hon står på benen i slalom. Ett silver blir det även för herrarna i sprintstafetten och jag tror hårt på dem och tippar därför ett silver även individuellt. Peter Larsson, Thobias Fredriksson och Björn Lind kan alla ta medalj t.o.m. guld. 

Damkronorna bör även denna gång knipa ett brons. De är ett par snäpp bättre än Finland, men på tok för svaga för att utmana de transatlantiska lagen. Jag chansar även på att Anna-Carin Olofsson lyckas skjuta fullt och ta en bronspeng på sprintsträckan, en gång ska det väl kunna klaffa för henne under OS. Anja är vårt säkraste kort i detta OS, om hon faller blir det tufft med medaljer. Jag ger henne även ett brons i slalom. För att vi har ett så bra sprintlag även på damsidan tippar jag ett brons individuellt där.

För den som kan räkna så finns det nu ett silver och ett brons kvar som jag inte redogjort för. Dessa medaljer lämnar jag lite öppna. Man vet aldrig, någon överraskande medalj brukar ändå kunna dyka upp, fast det kanske sker oftare i sommarspelen. Men jag tror på ett silver och ett brons till och de som ligger närmast tillhands att knipa dem är damerna i sprintstafetten, curlingherrarna, de herrsprintare som inte har tagit medalj ovan. 

Naturligtvis finns det ett par chanser till, men jag anser ändå att detta är en smula optimistiskt. Ska vi ta fler medaljer än så här måste det mesta klaffa. Mathias Fredriksson har en liten möjlighet att ta en medalj i skiathlon, men det blir nog för tufft. Anna-Carin kan natuyrligtvis få in några fullträffar och ta mer än ett brons och även skidskytteherrarna kan ha en bra dag, men nej...jag tror inte det. Några medaljer i t.ex. snowboard blir det inte. Vill det sig riktigt illa tar Sverige bara tre medaljer. Ett silver i damcurling samt silver och brons till Anja, men mitt tips är alltså betydligt positivare.

Det som skulle vara OS höjdpunkt är förstås ett guld till ishockeyherrarna (eller ett stafettguld på längden men det tror inte ens en blind höna på). Det blir dock väldigt svårt och mitt stalltips blir en fjärdeplats. Jag tror att Sverige tar en andraplats i gruppen bakom Ryssland (USA slår vi) och äntligen tar sig förbi kvarten via en tuff match mot Finland. I semi tar det stopp mot Kanada och i bronsmatchen får vi stryk av antingen Ryssland eller Tjeckien.
    

Nu är det, som en bloggvän insåg, dags att lägga in sina förslag på VM-elva. Isaksson är så självklar i mål så det är skrämmande, utan honom har vi inte mycket. Zlatan och Ljungberg är också väldigt givna, liksom Edman och Lucic. Henke och Mellberg kan vara ganska säkra på sin plats: Här följer laget med närmaste reserv inom parentes:

                                                                 Andreas Isaksson (???Bengt Andersson kanske)

Mikael Nilsson (Mellberg) Teddy Lucic (Antonsson) Olof Mellberg (M.Svensson) E.Edman (Stenman)

N. Alexandersson (Chippen) def: T.Linderoth (Alex?, Källström?) off: A. Svensson (K.Källström) F. Ljungberg (Hysén)

                                   Zlatan Ibrahimovic (Markus Rosenberg)  Henke Larsson (Johan Elmander)


När det gäller den defensiva rollen tycker jag inte det finns några bra alternativ. Jag skulle tycka det vore kul att prova Kim Källström där, men kanske är han alltför offensivt lagd och får tillsammans med Chippen bli de där som kommer in sista 20 om spelet låst sig för övriga. Helst skulle jag vilja ha Andreas Jacobsson där, men det går ju inte. Det lär väl bli Daniel Andersson, men han har aldrig riktigt övertygat i landslaget.

OS-laget i ishockey är också intressant att spekulera om. Det tas ut på torsdag. Jag har efter lite tårar fått inse att jag inte kan få med bröderna Sedin då de är offensiva och inte kan få plats i någon av de första två kedjorna, men egentligen hade jag velat ha dem tillsammans med mikael Samuelsson:

Henrik Lundqvist (självskriven etta), Mikael Tellqvist, Stefan Liv (bär mig emot att inte ta med Honken, men tyvärr)

Förstafemman:
Kim Johnsson, Mattias Norström
Daniel Alfredsson, Mats Sundin, Fredrik Modin

Andrafemman:
Niklas Lidström, Mattias Öhlund
Mikael Samuelsson, Peter Forsberg, Markus Näslund

Tredjefemman:
Daniel Tjärnqvist, Christian Bäckman
Henrik Zetteberg, Samuel Påhlsson, Per-Johan Axelsson

Fjärdefemman:
Niklas Hävelid, Josef Boumedienne
Tomas Holmström, Jörgen Jönsson, Andreas Johansson

Reserver: Kenny Jönsson, Mikael Nylander

Varför glömmer vi idrottsmänniskors fantastiska prestationer när de senare gör dåliga insatser? Det gäller inte alla. Vissa idrottare är geniförklarade bara genom en fantastisk prestation. Men alltför ofta glömmer vi vad folk har presterat och talar bara om hur kass de är. Kenneth Andersson blev ofta hånad av både media och fans mot slutet av hans landslagskarriär, fast han gjort massor med viktiga mål i landslaget bl.a. 5! mål i VM 94. Om någon skulle kritiseras när Kenneth sedan inte presterade lika bra längre är väl det de tränare som fortfarande tog ut honom i laget. Visst bör man kunna kritisera Kenneth för att han inte spelar bra, men det betyder inte att Kenneth är en dålig fotbollsspelare. Han var värd bättre behandling. Man kunde istället talat om att Kenneths fantastiska karriär i landslaget började gå mot sitt slut. 

Värst behandlad har dock Tommy Salo blivit. Salo, som alltid ställt upp och åkte hem till VM och väl där blvit utsedd till turneringens bästa målvakt flera gånger, har blivit otroligt hånad. Salo var turneringens bästa målvakt i OS 2002, ända fram till dess att han först släppte ett billigt mål mot Vitryssland och sedan följde upp det med en jättetavla. Engelsmännen brukar i det läget vägra att inse att laget förlorat och bara utse en syndabock. Vi gjorde väl inte riktigt så med Salo fick helt klart största skulden, fast vi borde slagit Vitryssland med Hardy Nilsson i målet. När Tommy Salo sedan blev utbytt mot Tellqvist i VM-kvartsfinalen mot Finland var saken klar. Svenska folket och media ansåg nu att Salo var kass. Men Tommy Salo är värd betydligt bättre. Han är en fantastisk målvakt och var minst lika stor hjälte som Peter Forsberg när Sverige vann OS-guld 1994. 

En sak jag har svårt för i sportens värld är medias och fansens otroliga ensidighet (och också hur ombytliga de kan vara i denna). Det måste alltid finnas någon som är bäst och som alla ska hylla till skyarna mer än någon annan. Risken är också att dessa p.g.a. av den statusen får mer skit än andra. David Beckham är ett utmärkt exempel på en stackars idrottsman som media och fans valt att klassa som superstjärna och spottar på så fort de får chansen, ofta väldigt obefogat.

Det jag nu ska reflektera mest över är dock den ständiga jämförelsen mellan Mats Sundin och Peter Forsberg. Till och med en sådan skön och duktig sportjournalist som Peter Jidhe ville ha reda på vem av dem som var bäst i senaste hockeykväll. Jag stör mig så enormt på att Sundin alltid ska få skit för att man vill ge Foppa cred. Varför kan vi inte bara vara glada över att vi har två så fantastiska hockeystjärnor och även om de båda kanske är lite i särsklass får vi inte glömma bort andra fantastiska spelare som Henrik Zetteberg, Daniel Sedin och Daniel Alfredsson. I nattens NHL-premiär gjorde Alfie samtliga tre mål och avgjorde matchhen mot Toronto och samtidigt satte Markus Näslund två mål i sin comeback. Hade Foppa gjort om någon av deras bedrifter hade han frontat varenda förstasida. Daniel Alfredsson var inte ens omnämnd i alla tidningar idag. Foppa gjorde en bra match med två assist men att allt handlade om honom är löjligt.

Inför varje OS och VM talas det om att vi måste ha med Foppa för att vi ska kunna ta guld. Sundin nämns visserligen också, men alltid som nummer två. Detta är kanske inte så märkligt om man ser på Foppas poängsnitt och status i NHL, även om Sudden där fått spela i betydligt sämre omgivning och ändå alltid varit en superstjärna, men om man tittar på spelarnas landslagsfacit är det mycket märkligt.

Foppa har fina meriter med två VM-guld och ett OS-guld där han satte två fantastiska straffar, men Sundin har alltid spelat bra i landslaget och dessutom varit enorm på att ställa upp och åka till turneringarna (Foppa kommer oftast när han kan också). Sundin har vid ett flertal tillfällen utsetts till turneringens viktigaste spelare för sitt lag (ex. VM 2003, VM 91 och VM 98 med Foppa i laget), bästa forward, kommit med i all star team (t.ex. OS 2002, World Cup 96) och vunnit poängligan (bl.a. VM 94, VM 98, OS 2002). Foppa har i stort sett inga sådana utmärkelser och det betyder inte att han varit speciellt dålig i landslaget, utan bara inte så enorm och viktig som Mats Sundin. Mycket beror väl detta på att de internationella turneringarna spelas på stor rink och att Mats Sundins kraftfulla skridskoåkning tar ut sin rätt medan Foppa är oslagbar på de så ytorna i NHL med sina precisa passningar och sin teknik. Hade Sudden bara satt sitt friläge i VM-finalen 2003 hade jag utan skrupler kunnat utse honom till tre kronors bästa spelare genom tiderna. Han var enorm i VM 91 och vände bl.a. 2-4 till 4-4 mot Finland mot 15 sekunder innan han avgjorde finalen mot Sovjet. I VM 92 kom han igång på slutet och gjorde ett klassiskt solomål mot ryssarna (Foppa var dock snäppet bättre i denna turnering), I World Cup 1996 var han hela turneringens bästa spelare och Sverige var snubblande nära att slå ut Kanada i semifinalen. VM 98 hade inte heller slutat med guld utan att Sudden räddat oss i flera matcher och framförallt brde det uppmärksammas att han var den som höll när andra föll i fiaskoturneringarna OS 2002 och World Cup 2004. Även i Nagano var han bäste svenske forward till dess att Kent Forsberg taktikmissade och satte honom i chexkingline mot finnarna.

Peter Forsberg är kanske världens bästa spelare på liten rink och Sudden aspirerar definitivt på samma titel när den gäller den stora rinken. Vi ska vara glada att vi har två så stora spelare.

Slutligen måste jag bara påpeka att samma ensidighet i mdeia håller på att hända i fotbollen. Där vår största stjärna Zlatan hyllas som om han är den störste genom tiderna och som om vi inte klarar oss utan honom. Märkligt då han t.ex. bara gjort tre (om än fantastiska) viktiga mål i landslagströjan (två mot Ungern och ett mot Italien). En spelare som istället hyllas alldeles för lite tycker jag är Anders Svensson som gjort enormt många fantastika landskamper och stått för hur många avgörande passningar som helst.