robodan

Mina "djupa" tankar väntar vi lite till med. Kanske postar jag ett av de inläggen i helgen. Idag tänkte jag bara konstatera att livet känns toppen.

Det beror inte på att Sverige äntligen tog guld i skidskytte igår, även om det var helt underbart skönt (t.o.m. roligare än Anjas guld faktiskt. Anja kan för övrigt vinna allt i hela VM om hennes form håller i sig. Tror hon får svårt i slalom men ändå. Kombination och störtlopp lär hon ta iaf)

Det beror inte heller på att den vackra vintern kommit tillbaka (nästan väl bra med -19 imorgon, brrr), även om det också är grymt trevligt. Lutar åt skridskor framåt och alla barn är ute och leker och inte ine vid datorerna (jag är medveten om jag sitter vid en nu;-)

Det beror inte på att alla världens politiker äntligen verkar börja fatta att klimatproblemen ska tas på allvar och sätter krav på utsläppen (låt oss bara hoppas att de fattar lika mycket när det gäller fattigdomar och sjukdomar i t.ex. Afrika)

Det beror inte heller på all bra film och bra musik som jag konsumerar (är lite fast, så jag säger fortfarande Saxon Shore, sååå bra), även om också det är riktigt bra. Ska börja se lite mer film igen nu.

Det beror absolut inte på svenska landslaget i fotboll eller media.

En hel del beror det förstås på all spännande bröllopsplanering. Det känns otroligt skoj och även om man kan råka ut för lite krångel här och där så känns det helt otroligt att planera sin kanske största fest i livet (en eventuell himmelsk fest lär ju vara ganska mycket större men den kan man ju knappast planera;-)

Den största anledningen just idag är dock skolans barn....


Självklart har jag mer än en gång funderat på om jag verkligen gjort rätt yrkesval. Naturligtvis blir det extra speciellt för mig som valt bort en karriär som popartist, men där räcker det oftast med en blick på Stina (eller för all del en stunds magont) för att förstå att det valet var rätt. Men att jag just valde läraryrket som mitt fasta livs största innehåll. Det behöver inte vara lika självklart. Vissa tidiga morgnar när de ringer klockan sju och ber mig jobba på andra sidan stan (händer inte superofta utan jag vet ofta en vecka innan eller så. Och jag får jobb varje dag), vissa dagar när en 8:a har bestämt sig för att knäcka alla vikarier och vissa dagar när eleverna bara är så elaka mot varandra att man vill börja gråta...så undrar man ju.

Men idag...

Idag insåg jag att det är med ungdomar jag vill jobba. Jag var i en liten etta med söta barn och dagen flöt på bra. Vi hade roligt och lärde oss saker. Jag fick lösa ett bråk där en kille hade bestämt sig för att flytta (stod klar med ryggsäck och allt), och i slutet på dagen var alla glada. När jag jobbat färdigt tänkte jag att "jag går och kollar om min gamla femma är kvar" (en klass jag hade i tre veckor och hade underbart roligt med). Jag var inte säker på att de skulle känna igen mig, men det skulle ändå vara roligt att säga hej. Jag visste att de också skulle sluta vid den här tiden så jag skyndade mig runt knuten. "Hoppas de inte glömt mig" tänkte jag och tittade runt knuten. Jag behövde bara vänta 2 sekunder innan jag hörde:

DANIEL!!!

Och 20 barn kom springande mot mig och kramade mig. Vi pratade om veckorna förra terminen och de undrade om jag inte kunde komma tillbaka för alltid. De mindes allt vi gjort och pratat om. Jag skulle inte byta bort det här jobbet för miljoner!



PS. Jag träffade en tant på 83 år vid busshållplatsen och när jag ändå var på så gott humör tänkte jag att jag skulle vara "osvensk" (konstigt ord, jag gillar svenskar) och började prata. Det visade sig att hon var dansk och vi hade ett roligt samtal. Den äldre generationen har mycket att ge.